Defective Mind ~Lycka är en illusion~

Men bloggen var inte död ändå…

Sitter här i skolan och funderar en del över vad som har hänt den senaste tiden. Egentligen skulle jag ha jobbat med examinationsuppgiften som borde vara klar tills måndag - och som jag inte kan jobba med hemma eftersom datorn har pajat. Men just nu orkar jag inte bry mig.

Alltså, inte orkar bry mig? Egentligen är det fel säga att jag inte bryr mig - för det gör jag. Om jag ska få studiemedel under sommaren, måste jag klara av 45 poäng. På grund av vad som hände under hösten, är jag tvungen klara av det under vårterminen. Tills nu har jag klarat av 9 poäng, vilket betyder att jag behöver 36 till.
Den här examinationen är  7,5 p, sen har jag två examinationer och en kurs som ger 7,5 poäng var sig. Dessa ska då vara klara innan slutet av maj/början av juni. Så det vill säga att om jag bara gör de innan sommarkursen börjar så har jag 30p till (4*7,5). Då har jag totalt 39 poäng. Då fattas det bara 6 poäng - och hur får jag dom? Jo, genom att klara av en av två omtentor.
Så egentligen borde jag ju jobba stenhårt i dag.

Men jag känner att jag inte har lust i dag och för första gången på flera år, så känner jag inte ångest eller stress över att jag inte jobbar som planerat. Jag kände heller inte någon "sorg" eller irritation över att inte klara av tentorna. För mig är det en befriande känsla - att äntligen klara av att vara lite lugn. Jag vet ju att jag har en dag till på att bli klar med examinationen, vilket inte är något problem, för det mesta ligger redan klart på "hård-disken" och behöver bara skrivas in och redigeras. När jag är klar med den, kan jag fokusera på nästa.
Poänget mitt är att jag inte känner presset längre - jag tänker inte så mycket på vad som händer om 2 månader om jag inte klarar av detta. Jag tänker heller att "jag jobbar i det tempo jag klarar av - går det, så går det. Går det inte så finns det säkert andra lösningar för att klara av ekonomin under sommaren". Samma känsla har jag inför omtentorna, jag vet att jag inte ligger många poäng ifrån att klara att få godkänt. Måste bara läsa in och förstå lite smågrejer så är jag där.
Så härlig känsla det är, speciellt efter så många år där jag har satt ett oerhört (och nästan omänskligt) press på mig själv. Känslan av att "det ordnar sig" är bara obeskrivlig

Jag börjar också få ordning på fotbollen och träningen. Jag har äntligen hittat en klubb där jag verkligen känner mig hemma - där jag faktiskt glädjer mig till träningarna.
Sen finns det saker som jag inte är nöjd med i en annan förening jag är med och hjälper - där kommer jag ställa krav när vi ska sätta upp en plan för träningarna. Får jag inte genom dessa, då slutar jag där - även om föreningen har en stor plats i hjärtat. MEN, jag orkar inte längre vara alla andra till lags - utan att få något tillbaks.

I fjol tog jag en lång paus från dömmandet - jag var helt enkelt inte motiverad. Under vintern var jag bestämd på att lägga upp. Det var så många saker som inte var som det skulle kring allt som hadde med det att göra.
Efter att ha pratat mycket med förbundet, blev vi överens om att jag skulle prova på under ett antal träningsmatcher under våren för att se om motivationen kom tillbaks.
Nu, efter ungefär 15 matcher känner jag lusten är där - dock under förutsättning av att jag klarar av löpstestet så att jag får dömma seniorfotboll igen. Klarar jag det inte, då kommer jag nog att dra ner på antal matcher - är intresserad av att dömma 50-60 ungdomsmatcher under året längre.
Här har också min inställning ändrats - "klarar jag inte löpstestet, so what? Jag har nog andra saker att göra - så jag klarar mig utan". I stället för att tänka att det är liv eller död det gäller.

Jag har också börjat bli hårdare emot dom som finns ikring mig. Jag börjar ställa krav - jag slösar inte lika mycket tid på människor som inte bryr sig ändå. Vill inte tömma mig på energi genom att vara alla till lags - vill ha något tillbaks också.
Jag försöker behandla alla som jag vill bli behandlad själv. Jag vet jag inte lyckas med det alltid - någon gånger för att jag inte tänker mig om, andra gånger för att det saker jag har svårt för att acceptera. I tillägg så är jag på väg genom en lång process, där jag måste ändra på väldigt mycket av det som jag har byggd upp genom 35 år.
Det är svårt, men jag märker ju själv att jag är på rätt väg. Till er som har försökt hjälpa mig på vägen - förlåt att det kanske inte alltid verkar som jag tar till mig det ni säger och gör, för det gör jag! Problemet har ju varit att jag stänger mig inne när jag mår dåligt - vill ju inte vara en börda...

Men vad har lett till denna förändringen? Och varför tror jag på detta mer nu, när jag vet hur det har varit för? Att jag varit nästan euforisk och verkligen känt att nu lossnar det, men ändå har det slutat i tåror varje gång?
Det är nog på grund av det jag har varit igenom de tre senaste månaderna.

Februari: Psykakuten i slutet av månaden pga panikångest som följd av ekonomiskt press och studiepress, vänner som plötsligt försvann, etc.
Mars: Första veckan är kroppen så slut att jag sover nästan varje timme jag inte är på träning eller i skolan - det vill säga ungefär 20 timmar om dygnet. Andra veckan börjar jag sova dåligt - två timmar, sen vakna av mardrömmar, sova två timmar, vakna av mardrömmar igen, etc. Tredje veckan fortsätter med samma sömnmönster, samtidigt som det är denna veckan C(om det vore en tjej) skulle sett ljuset för första gång. Ligger mer eller mindre o gråter varje timma jag är ensam. Under helgen händer det en massa som gör att jag verkligen körs rakt i botten.
Måndagen den 22:e är jag helt förstörd - försöker komma i kontakt med människor som jag trodde var mina vänner. Får ingen respons alls, och känner mig verkligen ensam nu. Handlar massa alkohol och sätter mig ner hemma och börjar kombinera alkoholen med alla mediciner jag har hemma - vill bara somna in och aldrig vakna igen.
Somnar och känner hur skönt det är... Vaknar efter ett tag och känner jag börjar må dåligt, men är fortfarande bestämd på att jag inte vill leva längre och sköljer ner ännu mer tabletter med alkohol. Då kollar jag min mobil - och fyra ord får mig att ge efter för kräkkänslan och löper ut i badrummet för att spy. Ringer därefter 112.
Resten är historia. Nu sitter jag fortfarande här - och känner livslusten komma tillbaks.
"Jag är din vän" - orden har aldrig betydd så mycket för mig som just då, natten till 23:e mars. Tack A!!! Oavsett vad som händer kommer du ha en plats i mitt hjärta <3
April: Hade ett långt samtal med min psykiater i början på månaden och kom fram till att medicineringen måste ändras, och att vi skall ha alternativa mediciner och behandling som en reservplan om det inte fungerar. Men det är inte bara medicineringen som behövs - vi kom också fram till att jag skall försöka få hjälp av Citygruppen till att få ordning på de dagliga rutinerna, så att jag inte får det stresset i tillägg till allt annat.
Trots sömnmediciner sover jag fortfarande lika dåligt - men mardrömmarna och ångesten är borta.

Allt detta som har skett under dessa tre månaderna, har fått mig att tänka om. Varför försökte jag för första gången att göra allvar av mina självmordstankar? De har varit där många gånger förut, och jag har alltid fått hjälp innan något allvarligt händer - men varför inte denna gången? Varför var det så mycket värre den här gången? Etc.
Det enklaste är oftast det bästa - så också svaret på detta: Efter 18 månaders depression(med små uppsvängar innimellan) var jag helt enkelt slut. Kroppen orkade inte mer.
När jag vaknade på avdelningen dagen efter försöket, så kände jag bara att "nej jag ska fan inte ge upp - den glädjen skall inte andra få". Märkte också direkt att jag äntligen förstod att om jag skall orka leva, så måste jag ändra inställning till livet - det är ingen kris att till exempel att inte klara en tenta. Det är inte kris om man får ekonomiska problem - det händer även den bästa någon gång. Det finns människor som bryr sig - det handlar bara om att våga släppa in dom, och låta dom få en ärlig chans att visa det.
Helt enkelt, lära mig att leva. Lära mig att ta livet med en klackspark.
Och jag måste våga ta för mig, inte bara låta folk göra som dom vill med mig. Till slut jag måste lära mig slå tillbaks emot dom som knuffar mig...

När det gäller bloggen, så kommer jag nog inte uppdatera så ofta - jag skriver när jag känner för det, inte för att jag "måste". Kommer nog troligtvis bli lite mer generell än vad den varit förut också. Bloggen ska vara något som glädjer mig - och förhoppningsvis de få som läser den.

Till slut - en stor tack till er som verkligen har varit ett stöd i denna perioden:

• A - om du visste hur mycket det betyder för mig att du finns där - även när jag säger saker som inte är helt genomtänkt. Fattar inte hur eller varför du kom in i mitt liv, men du gjorde det och allt du sagt har jag tagit till mig - även kritik. Någon gånger "krånglar" vi, men vi kommer genom det. Det är så det skall vara Hoppas jag kan vara ett lika bra stöd för dig som du har varit för mig.
• T - även om du inte tror det, så betyder dina ord och dina kramar sjukt mycket. Jag är så ledsen för att jag inte visat det, och att jag hållit dig på avstånd. Jag tar till mig det du säger, tro mig. Hoppas jag ska kunna visa det mer med tiden. Och att jag någongång får möjlighet att åka iväg
• E1 - Din omtanke, din energi och din humor är med på att få mig att se fram emot varenda träning.
• E2 - Du är hård, du kritiserar och kallar mig nästan för idiot av och till. Men du gör det i stort sätt när jag verkligen förtjänar det. Och du ger ris, ros och stöd när det behövs. En dag ska jag förresten dricka dig under bordet på Bunkern Och lycka till med kärleken
• RIK - nya klubben i mitt hjärta? Vem vet, men aldrig har jag känt mig så hemma någonstans. Tack alla - ledare och spelare

Det var det för denna gång... Trevlig helg alla!