Känner mig…
...så förbannat ensam. Så jävla ensam i kampen om att inte gå under. Allt känns så tungt, vill inte ge upp - men det är svårt att låta bli tänka på det. Att allt skulle vara så mycket enklare då.
Känner mig som en idiot som alltid går i samma fällan - att jag aldrig klarar stänga ute saker som bara strular till det, känslomässigt. Vill älska och bli älskat, men vet det inte kan bli så. Varför kan jag inte bara stänga det ute? Låta livet gå vidare, och glömma det som inte kan bli...
Behöver någon hos mig, någon som kan hålla om och torka alla tårar som jag gråter. Men jag vågar inte fråga, vill inte vara till belastning för någon. Rädd för att jag än en gång blir ensam kvar, när andra inte orkar mer.
Jag vet vad jag vill, att jag kan klara det - men ensamt kämpa emot alla tunga stunder och tankar, tömmer mig för energi. Jag ska inte ge upp den här gången, vill komma ut av den här skiten som har varit.
Du ser mig inte, dina ögon är riktat åt annat håll. Du ser mig bara le och vara glad, men skenet bedrar... Jag vill inte plåga dig med mina saker - vi har alla vårat, och jag känner att mina problem är så små och löjliga.
-------
När jag mår så här, då skriver jag... det syns kanske på de dikten som ligger under här...
Ensam
Ljuset från lampan glänser
på den våta trottoaren-
En stormig natt på väg
emot den lilla stan
Där står en tjej under lampan
nerdränkt och frusen-
Sommarkläder sent en
septemberkväll
Hon märker inte dropparna
från himmeln-
de blandas med de salta
tårarna på hennes kinder
Själen är tom och hjärtat
frusit till is-
Känslan av vintern är inget
mätt med det hon bär
Hans ord som en gång värmde
finns ej längre-
Det hon en gång älskade
är borta för evigt
Ensam står hon där i mörkret
denna septemberkväll-
Längtan efter hans värme
är större än någonsin
Hon vet att hon måste
leva med det-
Leva med att han inte
längre älskar henne
Hon hatar honom för
hans hårda ord-
Men hon älskar
honom än
Hans kärlek det enda
som kan värma hennes själ-
Det enda som kan
få hjärtat slå igen
Men ensam står hon där
i regnet under lampan-
Kollar upp mot hans hus
där hon en gång var
Ensam går hon vidare
Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...
Äntligen =)
I går fick jag äntligen tillbaks datorn - åh, vilken lycka 
Kollade att allt fungerade - vilket det gjorde... Även mitt nya kontanta mobila bredband fungerade med det inbyggda modemet
Bestämde mig då för att installera Windows 7, eftersom jag ändå fick det gratis genom skolan. Tog back-up på alla viktiga filar, skrev ner alla program som jag använder, etc.
Startar upp min "nya" maskin och får ett väldigt bra första intryck - allt blev installerad som det skulle, grafikkort, ljudkort, etc. Förutom det viktigaste - modemet 
Total kris det - kunde ju inte komma åt mejl eller ladda ner de programmen som jag skulle ha. Och leta efter drivare till modemet, gick ju liksom inte...
Så i dag åkte jag till skolan strax efter jag hade varit hos sjukgymnasten och började leta. Efter fyra timmar och många olika försök med olika drivare, så hittade jag äntligen en som fungerade. Problemet med just detta modemet var att tillverkaren inte har gjort någon W7 drivare, så varje datortillverkare har gjort sin egen version...
Men som sagt efter fyra timmar så kunde jag åka hem, gå ut med Oscar och börja jobba med att få ner alla programmen. Klockan sex var jag klar - alltså tog det mig en hel dag att få allt upp igen. Det var inte W7 som tog tid - det var jobbet med att hitta en enda drivare och att få alla programmen installerade.
Men jag fick gjort en annan sak också, nu som datorn äntligen var redo att användas - Jag blev klar med två laborationer Så nu är jag snart i kapp med en kurs iaf
Varför är det så viktigt för mig med datorn?
I huvudsak är det att jag nu inte behöver stressa mellan hemmet och Oscar, skolan/biblioteket, hem till Oscar, till skolan/biblioteket, etc. Speciellt på helgerna har det varit lite svårt. Öppettider 9-15, och jag vaknar 8 - då är jag först på plats vid 10-tiden. Sen måste jag kanske åka iväg kl 13, pga en match som jag ska dömma eller liknande. Blir bara stress av sånt - och stress är inte bra för mig
Nackdelen är att det finns en risk att jag börjar göra annat än att sitta med skolarbetet. Det har hänt förut, så det finns alltid en risk för det. Men nu är jag väl medveten om det, så kanske jag kan få det att funka nu?
Annars är det mesta rätt gött just nu
ps: jag tänker på dig...
Våga kämpa
Den här veckan har bjudit på en del utmaningar. Har varit lång nere, men ska inte ge upp den här gången.
Fredag
Fest med damlaget. Rolig förfest (men vad är det med svenskar och sällskapslekar... ???). Ute blev det så som så, kände mig lite utanför - och var på väg att gå hem, när M drog mig med ut på dansgolvet. Roligt tills sista par danserna, då kom ångesten igen.
Mest positiva den här kvällen var att jag i stort sätt hållt ångesten i schack.
Lördag
Inte den mest positiva dagen den här veckan:
- Ångesten hängde kvar när vi var på vallen för att göra i ordning inför säsongen. Skulle bowla efteråt, men jag märkte att jag inte skulle klara av det - så jag tackade ja till att dömma en match istället
- Tappade plånboken på bussen - något jag inte upptäckte innan allt var stängd och ingen kunde hjälpa mig
- Ångest, hyperventilering, mejl från någon jag har ett ansträngt förhållande till, få gratulationer (men stort tack till er som kom ihåg mig ), en enda present (jo jag har svårt med överraskningar, men presenter vill vi alla ha )
Söndag
En uppsväng under dagen då Karlstadbuss hade fått plånboken från en ärlig människa. TACK!
Att se någon som har kämpat över lång tid, plötsligt är på väg att komma dit den vill - värmar hjärtat
Måndag
Det här är väl den sämsta dagen efter att jag började må bra igen.
- Löpstestet gick åt skogen
6*40m med 10-15 sek vila mellan varje var inget problem: Låg mellan 6,1 och 6,6 - där 6,6 är gränsen för AD i div 4 herr. Kände mig verkligen i form, kroppen verkade inte, andades normalt och inget ont i kroppen. Så oerhört redo för löpningen. Men efter 5*150 med maxtid 40 sek för godkänd, mötte jag väggen - kändes som om jag löp rakt in i en murvägg.
Känns så hopplöst då - har inga problem under match, men just att löpa på tid får fram all ångest och stress i mig - Cyklade sen från Tingvalla till Klasmossen för att få ut all frustration. Och vad händer i den ända långa backen, där jag måste växla ner för att orka med? Jo, växlaren vägrar att samarbete! Tvungen hoppa av och satt ungefär 20 min för att få ordning på jäveln.
- Och på väg hem, kommer en ungjävel på moppe upp samma backe, där jag nu är på full väg full fart neråt - håller på att hamna i diket
Tisdag
Skulle tvätta, städa och plugga. Yeah rigth!
- Tvättning: OK
- Städning: Disken är borta, dammtorkning är gjort,oporna borta, kvar är två 125l säckar med papper, dammsugning och moppning
- Plugga: Ehh. När det tar tre timmar att gjöra klart för dammsugning och moppning OCH man utsätter det i det längsta (för att man är besviken och har ångest) - då blir det svårt med studierna. Men det kommer.
Onsdag
Inte så mycket i dag, klockan är ju bara 11:15 nu. Men jag kom upp kl åtta och var på väg till skolan kl 0930, efter en snabb dusch, frukost och en timme ute med älsklingen
När jag kommer till skolan, så bjuder kåren på tårta, eftersom det är beslutat att de fortfarande ska finnas kvar som studentkår. Och för en halvtimme sen, ringde det i telefonen. Och det var ett besked, något som ingen fattar varför jag är så glad för - men det är jag
Så min vecka har varit tuff, men jag ska fan inte ge upp. Jag ska kämpa för min framtid och en balans i mitt liv - ett liv där jag själv har kontroll på vad som händer i mitt liv.
Till alla ni som har det tufft nu - jag vet hur ni har det. Det är inget jag bara säger, det är något jag känt på kroppen många gångar. Men jag lever fortfarande, inte fan ska någon sjukdom eller idiotiska männsikor få knäcka mig.
Så fortsätt kämpa för det ni tror på, utnyttja de resurser som finns kring er (vänner, familj, etc) - det finns fler som vill hjälpa än man tror!
Jag ska iaf kämpa vidare för att få ett bättre liv.
Sångtexter och annat…
... kan ofta sätta ord på känslor som man inte kan göra själv. Det behöver inte vara hela texter, det kan vara bara en vers, en strof, e.l. Det kan vara ett citat, ett ordspråk, etc.
Så här kommer några som sätter ord på mitt liv, mina känslor, min själ just nu...
Sånger
"Don't care what people say
Just follow your own way
Don't give up and use the chance
To return to innocence.
That's not the beginning of the end
That's the return to yourself
The return to innocence.
Don't care what people say
Follow just your own way
Follow just your own way
Don't give up, don't give up
To return, to return to innocence." (Enigma, "Return To Innocense")
"Utan stjärnorna, säg vad vi skulle klara då
utan nåt som lyser upp vår väg,
vem skulle vi då lita på?" (Basshunter, "Utan stjärnorna")
Spread your wings and fly
Hard to say goodbye
When we've just said hello" (Stage Dolls, "Hard To Say Goodbye")
Hur vet jag vilken väg som jag kör på?
"Allt det du önskar finns här om du stannar kvar" (Tone Norum & Tommy Nilsson, "Allt som jag känner")
"så fortell ikke meg at du er ensom,
og at solskinn aldri når frem til deg
kom ta min hånd og bli med mig
på en tur rundt i byen,
så vil du snart forstå at
du tar fullstendig feil" (Finn Kalvik, "En Tur Rundt i Byen")
Annat
"One of the hardest things in life is having words in your heart that you can't utter." (James Earl Jones)
"I would rather have eyes that cannot see; ears that cannot hear; lips that cannot speak, than a heart that cannot love" (Robert Tizon)
"Friendship is a single soul dwelling in two bodies." (Aristotoles)
"Den kloke ser faran och söker skydd;
de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför." (Ordspråksboken 27:12)
"Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
men bittert sinne är röta i benen." (Ordspråksboken 14:30)
"Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat."
"Det är mänskligt att fela. Men gudomligt att förlåta."
"Gräv inte upp större sten än du kan bära."
"Sagt ord och kastad sten kan inte tas tillbaka."