Sitter här nu en timme innan jag åker iväg till damlags-träning. Känner mig helt tom inuti och värdelös. Så många känslor och tankar som surrar i huvudet i ett enda stort kaos.

Jag har under flera år bloggat om hur mitt liv har varit – genom depressioner och hypomanier. I mellanåt har jag haft pauser, då jag inte har orkat dela av mig något överhuvudtaget.
Sen har jag försökt starta upp igen, eftersom jag tycker att det är viktigt att människor kan öppna sina ögon lite mer för psykiska sjukdomer – och inte bara vända ryggen åt. ”Psykfall” används gärna, ”damp” etc är också vanliga uttryck när någon gör något som ligger utanför ramen av det som kallas rationellt eller normalt.

Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte skriva ner hur jag mår och allt vad som sker. Jag är helt enkelt tom. Känner inte att jag har något att komma med längre, att min röst inte betyder något.

Så den här gången kommer jag inte tillbaks.

Fotbollsträning i kväll som sagt. Jag har ingen lust överhuvudtaget. Har mest lust att ringa och säga att jag inte kommer och att jag inte vet när, eller om jag alls kommer tillbaks. Allt kaos kring klubben, sätter sina spår hos en som behöver struktur.
Märkte det under helgens turnering i Kristinehamn, det var bara tomt inuti mig – kände ingen glädje – eller sorg – bara likgiltighet för det som hände på plan. Samma när jag i söndags skulle jobba med E, sen kolla på J i hennes första match på ett år.
Utåt så är det få människor som verkligen kan känna av att jag inte mår bra. Jag är oerhört duktig – stort sätt – på att dölja det jag känner, och att fortsätta jobba på så att de jag liksom skall hjälpa får nytta av träningen.

Även om jag ser att de blir bättre, ser att de jobbar hårt, att det verkar som de trivs med mig som tränare och att vi i stort sätt har oerhört bra kommunikation oss i mellan – så har jag inte samma känslan längre.
Och det är inget kul – jag älskar ju verkligen att jobba med målvakter, men när man inte känner att man har något stöd, eller någon att prata med – då tappas jag för energi. Och försvinner energin, försvinner glädjen.

Jag vet det finns personer som bryr sig. Personer som verkligen vill vara vänner med mig. Men jag stöter bort dom. När jag behöver det som mest, då stänger jag dom ute. Klart jag förstår de som inte står ut med mig i längden, att de försvinner ut av mitt liv – ja det ser jag som normalt. Men jag kan bara tacka mig själv för det.
Jag har förlorat så många genom livet att jag inte vågar låta nya människor komma till. Tänk om de skulle vända ryggen åt mig?
Fortfarande bär jag på sorgen efter alla familj/släktmedlemmer som gick bort under tonåren/tidig 20-åren. Ungefär ett dödsfall om året blir mycket och till slut stängde jag allt inne. Det har också varit medverkande orsak till att förhållanden och vänskap till slut upphör. Jag klarar inte av när det händer saker som blir för tuffa – då kommer ångesten och jag stänger mig inne igen.

Och kärleken har jag gett upp nu. Orkar inte med det igen. För vem vill väl ha någon som bär på så mycket bagage? Och jag faller alltid för fel tjej. Ingen som är singel och i min ålder. Och som fyller de 4 små, enkla kraven jag har. Enkla krav, men som ofta inte finns hos de jag faller för. Och nej, jag säger inget om de kraven, men kan säga att de har inget med utseendet att göra.

Ja, jag mår skit. Så är det bara. Jag har mer eller mindre gett upp nu. Kärlek, fotboll, vänskap, blogg. Nu fattas bara skolan. Så enkelt är det nu: Klarar jag inte av de 45 poängen som behövs för att jag ska få studiestöd nästa år, då är det slut. Jag orkar inte mer. Jag kommer läsa, jag kommer försöka klara av poängen – men gör jag inte det, då är det sak samma.

Att tankar som inte har varit i mitt huvud på länge också börjar dyka upp igen oftare och oftare, visar bara att jag är på väg ner i ett djupt hål som kommer bli svårt jobba sig ut av. Jo jag får stöd och hjälp där jag ska. Det handlar inte om det. Men jag känner mig slut som människa. För vad är en människa värd, om det inte har något att leva för? Ingen att bry sig om, ingen att kunna ha kul med? Utan att längre ha något mål med det man gör?

Folk tror jag mår bra, om dom bara visste. Om dom bara visste hur mycket jag behöver känna att någon bryr sig – att någon visar att de inte försvinner med en gång jag får problem. Om dom bara visste hur mycket jag behöver någon som drar mig ut av svackan, som ber mig följa med på något, någon som frågor om vi ska gå en promenad eller liknande.
För varje gång jag frågor, så får jag bara skratt tillbaks – eller ”har inte tid”. Men det värsta är när någon du trodde var nära vänner går ut och gör något kul, men inte ens frågar om du vill vara med.

Men det betyder inget, för jag ser ju ut till att må bra, eller hur? Om dom bara visste. Hur mycket bara en kram skulle betyda. Fast då hade jag nog brutit ihop totalt. För jag är inte van med sådan omtanke. Så det är nog lika bra att ingen visar omtanke alls.

Till slut, vill jag skriva den svenska versionen av dikten Escape som jag har delat tidigare i bloggen. Det är en oerhört gammal dikt, men det är också den dikten som verkligen sätter ord på hur jag mår just nu.

Jag vill fly
——————————————-
Jag vill fly,
fly från allt och alla -
slippa tänka,
tänka på allt som varit

Jag vill fly,
fly från mina känslor -
slippa älska,
älska det jag inte kan få

Jag vill fly,
fly från rädslan -
slippa frukta,
frukta kärleken jag känner

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa vara jag,
den jag hatar

Jag vill fly,
fly från alla krav -
slippa göra vad andra vill,
våga vara mig själv

Jag vill fly,
fly från rädslan att kräva -
slippa känslan av att vara värdelös,
värdelös för att jag också vill ha

Jag vill fly,
fly från skolan -
slippa tänka,
tänka på allt som gör så ont

Jag vill fly,
fly från längtan -
slippa kylan i mitt hjärta,
hjärtat som jag öppnade upp

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa tänka,
tänka som jag gör nu

Jag vill fly,
fly från sjukdomen -
vill vara som andra,
andra som är “normala”

Jag orkar inte mer,
mer av allt som händer -
vill bara ligga ner,
ligga ner och gråta

Jag vill fly,
fly från ensamheten -
slippa gråta i ensamhet,
vill ha en kram

Jag vill fly,
fly från tröttheten -
slippa leva detta liv,
detta liv som inte är ett liv

Tack till er som har läst bloggen och kommit med kommentarer. Även om det inte verkar så, så har det betydd mycket för mig.
Men nu är det slut. Orkar inte skriva här mer. Ni som känner mig vet vart jag finns.

… kan ofta sätta ord på känslor som man inte kan göra själv. Det behöver inte vara hela texter, det kan vara bara en vers, en strof, e.l. Det kan vara ett citat, ett ordspråk, etc.

Så här kommer några som sätter ord på mitt liv, mina känslor, min själ just nu…

Sånger

”Don’t care what people say
Just follow your own way
Don’t give up and use the chance
To return to innocence.

That’s not the beginning of the end
That’s the return to yourself
The return to innocence.

Don’t care what people say
Follow just your own way
Follow just your own way
Don’t give up, don’t give up
To return, to return to innocence.” (Enigma, ”Return To Innocense”)

”Utan stjärnorna, säg vad vi skulle klara då
utan nåt som lyser upp vår väg,
vem skulle vi då lita på?” (Basshunter, ”Utan stjärnorna”)

”Allt det du önskar finns här om du stannar kvar” (Tone Norum & Tommy Nilsson, ”Allt som jag känner”)

Annat

”One of the hardest things in life is having words in your heart that you can’t utter.” (James Earl Jones)

”I would rather have eyes that cannot see; ears that cannot hear; lips that cannot speak, than a heart that cannot love” (Robert Tizon)

”Friendship is a single soul dwelling in two bodies.” (Aristotoles)

”Den kloke ser faran och söker skydd;
de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.” (Ordspråksboken 27:12)

”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
men bittert sinne är röta i benen.” (Ordspråksboken 14:30)

”Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat.”

”Det är mänskligt att fela. Men gudomligt att förlåta.”

”Gräv inte upp större sten än du kan bära.”

”Sagt ord och kastad sten kan inte tas tillbaka.”