Its over when its over…
Sen självmordsförsöket har jag inte mådd alls bra. Varje dag mår jag sämre och sämre, och allt som skulle varit gjord, hänger fortfarande över mig som mörka moln.
Kräktes efter fotbollsträningen i går, sedan låg jag och grät tills jag somnade kl fyra i dag morse. Men jag döljer det. Jag döljer mina tårar, jag döljer de små märken som kniven lämnar när jag inte klarar låta bli. Jag vet att det här bara är början.
Jag döljer mina problem - min lust att dricka... Dricka ännu mer. Såren och alkoholen tar bort ångesten och rädslan.
Vet att det här bara är en början - början på något jag inte kan kontrollera. Jag vet också varför det blir så. Att vara ensam, att känna sig värdelös - känna att jag inte betyder en jävla skit för andra gör att jag är på väg att gå under.
Jag vet att när jag har något att bry mig om - något att leva för, så försvinner detta beteendet. Då klarar jag att jobba mig vidare, hitta lösningar på mina problem. Det vet jag, eftersom två års alkoholmissbruk/etc blev borta över natten när jag gifte mig. Självskading har jag heller inte hållit på med på sen jag var 20. Så jag vet att det kan försvinna.
Men så länge jag är ensam, så länge jag känner mig värdelös - så växer tankarna och beteendet ökar, varenda dag.
I över en månad har jag ropat på hjälp. Försökt få personer jag trodde stod mig nära att förstå hur viktigt det är för mig att få känna att någon bryr sig och vill vara i mitt sällskap. Jag har frågat, jag har föreslagit... Allt från att bara gå en promenad, till - ja allt. Men INGEN har tid, INGEN orkar, INGEN vill umgås med mig. Och absolut INGEN önskar ge mig en kram eller torka tårarna när de rinner.
Och att ge mig beröm, eller säga något positivt om mig? Nej, det är farligt tydligen. Då är det bättre att mobba...
Och när i tillägg någon man verkligen bryr sig om och som man kanske börjar få känslor för, beter sig så - då blir det bara ännu värre.
Nej, man får väl vad man förtjänar - eller hur?
Frågan är... om de visste hur det här har påverkat mig, och vad som är på väg att hända - hade det varit annorlunda då?
Jag är på väg bort nu - varje dag försvinner mer och mer av lusten att leva. För vad ska man leva för, när man inte har någon vänner? När alla tror det är okej att mobba? När allt man gör blir fel?
Nej, då känns det värdelöst...
Allt jag behövde, var ett ja - allt jag såg var din rygg när du vände dig bort från mig...
Känner för…
...att skriva, men jag vet inte vad det skulle vara. Känns som om jag bara upprepar mig själv om dagen, att det bara går runt och runt - att jag inte hittar något som är positivt, som kan bryta den här cirkeln.
Och då blir det så mycket negativt tänkande.
Förra veckan skulle jag börja springa - två gånger per vecka. Plus att jag skulle cykla tre gånger med tempo. Allt för att jobba emot löptestet. Vad händer? Två av dagarna jag skulle cykla är dagar då jag inte har sovit, eller sovit lite innan - vilket ledde till att jag somnade på eftermiddagen och vaknade precis innan jag skulle vara på träning. Då var det bara att hoppa på första o bästa buss för att överhuvudtaget hinna dit. Sista dagen var jag så full av ångest och rädsla att jag inte ens lämnade lägenheten förutom när jag gick med Oscar.
Jag löp en dag, vilket jag skrev om tidigare - visst det var bra, men den andra gången då? Nej det blev inte med det, jag fixade helt enkelt inte. Att jag dömde 5 matcher under helgen, det är ingen ursäkt. Visst lite träning är det ju, men inte på samma sätt som att springa i skogen där jag bara har mig själv att kämpa emot.
Sånt gör att jag blir så besviken på mig själv - känns som om jag inte lyckas med något, oavsett vad jag gör. Att jag i tillägg har svårt för att komma igång med de tre examinationerna jag har, plus att läsa till de två tentorna gör inte saken enklare.
Jag sätter mig själv i en svår situation och har så svårt för att komma ut av den. Har ingen som pushar mig, eller som kollar att jag gör det jag ska göra. Och jag har jättesvårt för att jobba så, känns som om jag på något sätt inte klarar jobba eller göra saker om någon inte är där och passar på mig.
Sen är det det här med kärlek. Vad ska man göra när man upptäcker att man verkligen älskar någon - någon man inte kan få? Eller att man känner att man älskar den personen, men är osäker om det verkligen är så? Jag vet inte - har varit med om så många förhållanden och så många känslor, att jag inte vet upp och ner längre. Jag vet bara att jag har starka känslor, men vet som sagt inte längre något om vad det är - är totalt förvirrad. Och om det är som jag tror, så blir det bara ännu värre...
Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag nu skulle varit upptagen med att ta hand om ett barn på två månader. Mitt barn... Det som aldrig blev. Kanske var det bra att det blev så, jag vet inte - eftersom det blev som det blev.
Jag är arg, besviken och ledsen över att det blev så. Hela situationen som uppstod, mycket tack vara mig, min sjukdom och min ångest. Frustration över att inte kunna hantera det, så att jag kan ha ett normalt förhållande, där man kan älska och bli älskat.
Jag försöker varje dag att komma ur detta, att hitta något som kan glädja mig igen - nog till att jag orkar fortsätta denna kampen som aldrig tar slut...
Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...
Att våga släppa någon in…
Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.
Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra - ja den vinner varje gång.
Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog - så min förklaring är säkert fel.
Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann - igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej - en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid - lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.
Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.
Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.
Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.
Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.
Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in...
En skitdag
Ja, så kan det bli.
En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta...
Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.
Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara... Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid...
Känner ingen glädje, helt tom inuti...
En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: "jag vill inte bli mer än 16 - det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen" - ungefär så... och jag håller med henne.
Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt...