Sitter här nu en timme innan jag åker iväg till damlags-träning. Känner mig helt tom inuti och värdelös. Så många känslor och tankar som surrar i huvudet i ett enda stort kaos.

Jag har under flera år bloggat om hur mitt liv har varit – genom depressioner och hypomanier. I mellanåt har jag haft pauser, då jag inte har orkat dela av mig något överhuvudtaget.
Sen har jag försökt starta upp igen, eftersom jag tycker att det är viktigt att människor kan öppna sina ögon lite mer för psykiska sjukdomer – och inte bara vända ryggen åt. ”Psykfall” används gärna, ”damp” etc är också vanliga uttryck när någon gör något som ligger utanför ramen av det som kallas rationellt eller normalt.

Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte skriva ner hur jag mår och allt vad som sker. Jag är helt enkelt tom. Känner inte att jag har något att komma med längre, att min röst inte betyder något.

Så den här gången kommer jag inte tillbaks.

Fotbollsträning i kväll som sagt. Jag har ingen lust överhuvudtaget. Har mest lust att ringa och säga att jag inte kommer och att jag inte vet när, eller om jag alls kommer tillbaks. Allt kaos kring klubben, sätter sina spår hos en som behöver struktur.
Märkte det under helgens turnering i Kristinehamn, det var bara tomt inuti mig – kände ingen glädje – eller sorg – bara likgiltighet för det som hände på plan. Samma när jag i söndags skulle jobba med E, sen kolla på J i hennes första match på ett år.
Utåt så är det få människor som verkligen kan känna av att jag inte mår bra. Jag är oerhört duktig – stort sätt – på att dölja det jag känner, och att fortsätta jobba på så att de jag liksom skall hjälpa får nytta av träningen.

Även om jag ser att de blir bättre, ser att de jobbar hårt, att det verkar som de trivs med mig som tränare och att vi i stort sätt har oerhört bra kommunikation oss i mellan – så har jag inte samma känslan längre.
Och det är inget kul – jag älskar ju verkligen att jobba med målvakter, men när man inte känner att man har något stöd, eller någon att prata med – då tappas jag för energi. Och försvinner energin, försvinner glädjen.

Jag vet det finns personer som bryr sig. Personer som verkligen vill vara vänner med mig. Men jag stöter bort dom. När jag behöver det som mest, då stänger jag dom ute. Klart jag förstår de som inte står ut med mig i längden, att de försvinner ut av mitt liv – ja det ser jag som normalt. Men jag kan bara tacka mig själv för det.
Jag har förlorat så många genom livet att jag inte vågar låta nya människor komma till. Tänk om de skulle vända ryggen åt mig?
Fortfarande bär jag på sorgen efter alla familj/släktmedlemmer som gick bort under tonåren/tidig 20-åren. Ungefär ett dödsfall om året blir mycket och till slut stängde jag allt inne. Det har också varit medverkande orsak till att förhållanden och vänskap till slut upphör. Jag klarar inte av när det händer saker som blir för tuffa – då kommer ångesten och jag stänger mig inne igen.

Och kärleken har jag gett upp nu. Orkar inte med det igen. För vem vill väl ha någon som bär på så mycket bagage? Och jag faller alltid för fel tjej. Ingen som är singel och i min ålder. Och som fyller de 4 små, enkla kraven jag har. Enkla krav, men som ofta inte finns hos de jag faller för. Och nej, jag säger inget om de kraven, men kan säga att de har inget med utseendet att göra.

Ja, jag mår skit. Så är det bara. Jag har mer eller mindre gett upp nu. Kärlek, fotboll, vänskap, blogg. Nu fattas bara skolan. Så enkelt är det nu: Klarar jag inte av de 45 poängen som behövs för att jag ska få studiestöd nästa år, då är det slut. Jag orkar inte mer. Jag kommer läsa, jag kommer försöka klara av poängen – men gör jag inte det, då är det sak samma.

Att tankar som inte har varit i mitt huvud på länge också börjar dyka upp igen oftare och oftare, visar bara att jag är på väg ner i ett djupt hål som kommer bli svårt jobba sig ut av. Jo jag får stöd och hjälp där jag ska. Det handlar inte om det. Men jag känner mig slut som människa. För vad är en människa värd, om det inte har något att leva för? Ingen att bry sig om, ingen att kunna ha kul med? Utan att längre ha något mål med det man gör?

Folk tror jag mår bra, om dom bara visste. Om dom bara visste hur mycket jag behöver känna att någon bryr sig – att någon visar att de inte försvinner med en gång jag får problem. Om dom bara visste hur mycket jag behöver någon som drar mig ut av svackan, som ber mig följa med på något, någon som frågor om vi ska gå en promenad eller liknande.
För varje gång jag frågor, så får jag bara skratt tillbaks – eller ”har inte tid”. Men det värsta är när någon du trodde var nära vänner går ut och gör något kul, men inte ens frågar om du vill vara med.

Men det betyder inget, för jag ser ju ut till att må bra, eller hur? Om dom bara visste. Hur mycket bara en kram skulle betyda. Fast då hade jag nog brutit ihop totalt. För jag är inte van med sådan omtanke. Så det är nog lika bra att ingen visar omtanke alls.

Till slut, vill jag skriva den svenska versionen av dikten Escape som jag har delat tidigare i bloggen. Det är en oerhört gammal dikt, men det är också den dikten som verkligen sätter ord på hur jag mår just nu.

Jag vill fly
——————————————-
Jag vill fly,
fly från allt och alla -
slippa tänka,
tänka på allt som varit

Jag vill fly,
fly från mina känslor -
slippa älska,
älska det jag inte kan få

Jag vill fly,
fly från rädslan -
slippa frukta,
frukta kärleken jag känner

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa vara jag,
den jag hatar

Jag vill fly,
fly från alla krav -
slippa göra vad andra vill,
våga vara mig själv

Jag vill fly,
fly från rädslan att kräva -
slippa känslan av att vara värdelös,
värdelös för att jag också vill ha

Jag vill fly,
fly från skolan -
slippa tänka,
tänka på allt som gör så ont

Jag vill fly,
fly från längtan -
slippa kylan i mitt hjärta,
hjärtat som jag öppnade upp

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa tänka,
tänka som jag gör nu

Jag vill fly,
fly från sjukdomen -
vill vara som andra,
andra som är “normala”

Jag orkar inte mer,
mer av allt som händer -
vill bara ligga ner,
ligga ner och gråta

Jag vill fly,
fly från ensamheten -
slippa gråta i ensamhet,
vill ha en kram

Jag vill fly,
fly från tröttheten -
slippa leva detta liv,
detta liv som inte är ett liv

Tack till er som har läst bloggen och kommit med kommentarer. Även om det inte verkar så, så har det betydd mycket för mig.
Men nu är det slut. Orkar inte skriva här mer. Ni som känner mig vet vart jag finns.

I dag kom snön, för första gång – vad jag minns iaf – i år. Det var lagom till jul det Inte så förtjust i snön, men ingen jul utan.

Går trögt med pluggandet just nu. Jag är igång igen, men det långa uppehållet har satt sina spår. Men det kommer

Målvaktsträningen med damerna blev inte så bra i dag som jag hoppades på. Jag visste vad vi skulle jobba med, men det blev exakt så som jag önskade. Lite för lågt tempo, för dålig kvalitet på utförandet – inte pga målvakterna i sig, men pga att jag kanske inte bryter in och säger till ofta nog. Jag är för mycket ”kompis” fortfarande. Är säkert lite för att jag mest har jobbat med småtjejerna där det är viktigare att hålla intresset uppe genom att fokus ligger på ”spela/leka/lära”. Så jag har fortfarande en lång väg att gå, men jag är på väg

Undrar om det blir någon målvaktsträning i morgon – E har åkt till Thailand *avis* så nu beror det på om M kommer. Sista träningen innan jul, så det vore kul att få jobbat lite mer med henne.

Just ja, snart jul var det Var på Bergvik innan träningen i går och handlade en del av det jag behöver framöver plus lite julklappar. Inte för att jag har så många att ge till, men några blev det iaf.
Men när jag gick där, så kände jag ingen julstämning alls – bara stress, sura gubbar, irriterande tanter och skrikande ungar. Inte var det någon speciell julstämning inne på Bergvik heller – inga tomtar eller nått

Men ändå är det bara en vecka kvar, dvs nio dagar för att vara exakt. Så om snön håller sig, tomtarna kommer fram och folk lugnar ner sig lite, så blir det nog en fin jul i år med

I morgon är det träning för de talangfulla målvakterna i distriktet. 29 är anmälda, troligtvis dyker det väl upp 15-20 pers.

Första gång jag är med som instruktör där, lite nervös eftersom jag inte är van jobba med grupper, men mer enskild med varje målvakt.
Men samtidigt ser jag framemot det – har tidigare dömt i allafall 7 av de som kommer, och det är bara de jag vet namnet på – ska bli spännande se hur de har utvecklats sig

Ska också bli spännande jobba med en instruktör som har varit med länge – se om man inte kan få med sig lite tips på vägen

Bör väl kanske sova lite då, för en gångs skull :p

EDIT: Blev visst bara fyra stycken på träningen – inte nog med en del återbud, men strul kring inbjudan etc gjorde att det inte blev fler. Men roligt jobba med andra målvakter också

Först en timmes fotbollsträning med 95:orna på Västerstrand, i 6 minus…Tjejerna fick iallafall springa och höll värmen, men liiite kallt var det att stå nästan still i en timme…Och det är första gång jag har sett så många av våra tjejer göra glidtacklingar på en träning/match Fast, glidtacklingar? Var väl inte alla som menade göra det, för att säga så *bambi on ice* :p (förlåt tjejer, men det såg rätt komiskt ut)…

Sen var det direkt in i fotbollshallen och köra med Dam-laget. Som vanligt visste jag inget om hur mycket tid jag skulle få, hur många målvakter etc. Hopplöst ha upplägg klart under såna förutsättningar. Men vi fick iallafall jobbat lite med snabbhet vid närskott och tjejerna fick några saker att jobba med.
Hoppas det snart löser sig med denna situationen, så att jag kan börja lägga upp träningarna så att det blir större utbyte för tjejerna – och enklare för mig att planera.

Var hemma 21:50 och gick ut med Oscar. Det blev en väldigt kort promenad kan jag lova… Väl hemma igen var det bara att ta en varm dusch och sen lägga sig under täcket. Somnade inom 5 minuter, tror jag… Minns inte ens att jag släckte ljuset…

Ja, så kan det bli.

En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta…

Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.

Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara… Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid…

Känner ingen glädje, helt tom inuti…

En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: ”jag vill inte bli mer än 16 – det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen” – ungefär så… och jag håller med henne.

Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt…

… har jag haft just nu. Ja, jag vet det låter konstigt, men så har det varit iaf.

Vilken dag är det nu? Onsdag är det ja… Måndag kväll började jag prata med någon bekant från nätet. Vi pratade tills runt midnatt, innan jag frågade vart hon bodde. Visste ju hon bodde här i stan, men inte var. Hon säger vart och jag svarar ”tjena grannen”   Lite ställd blev hon och ännu mer när det visar sig att hon bor bara 3 uppgångar bortanför mig

Vi pratade fram till 0445 på msn, före vi kom på att det var ju lika bra att jag kom över på en kopp kaffe där. Då hade vi pratat i 10 timmar innan vi kom på det – tjena! Vi låg i soffan och fortsatte prata och det visade sig att vi har mycket gemensamt, mycket mer än vi trodde – uppväxt, sjukdom, möte med vården etc.
Så där låg vi och pratade tills 1530, då jag var tvungen gå för att hinna till träningen. Vi hade alltså pratat nästan non-stop i 20 timmar, och ändå finns det mer att prata om. Härligt när man träffar människor som vet vad man går igenom och som man inte behöver förklara allt för
Så om du läser det här; ”The dolphin will soon meet the turtle again”

Sen på eftermiddagen (alltså tisdag) så var det tid för målvaktsträning med E&M. Tyvärr kunde inte M komma, så det skulle bara bli E på träningen… Trodde jag, men tog fel – för E hade med sig J och jag tänkte ”Å nej, det här kommer bli en rörig träning”.
E&J tillsammans? Nu blev det inte så galet ändå, E jobbade hårt medan J bara var sig själv och var allmänt… ja… i pauserna.
Men det var tills vi skulle åka bussen ner – vi skulle tydligen åka med samma buss, och det var då det började - Knas 1 och Knas 2 säger jag bara…

Men den här träningen var en sån träning där jag kände det var värt att fortsätta med träningen – E jobbade skithårt och visade att hon är på väg att bli ännu bättre på saker som kanske varit svagheter vid hennes spel förut. Det var härligt att se hur bra hon jobbade

Var hemma 1830 och skulle ut med Oscar, men somnade (inte konstigt kanske??). Vaknade tio i tolv, väntade till 12 för att se om bidraget hade kommit in. Hade så lust på läsk, så jag tänkte gå till centrum eftersom det finns ett ställe som är öppet efter midnatt.
Så jag och Oscar gick iväg och kom till centrum bara för att upptäcka att kiosken inte var öppen längre än till midnatt på tisdagar, bara onsdag – söndag…
Ja vad gör man då? Jo då går man till Norrstrand, till Statoil… Man är rätt desperat då tur/retur tog det ju bara 1 timme och 45 minuter, inte så illa i mörkret i slutet av november *L*

Så nu ligger jag här med datorn i knäet och läser tecknade serier och njuter av min väl förtjänade läsk

…när det gällde skolan.

Inte allt har gått som planerad – och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).

Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt…

Då blir det för mycket kaos och inget gjort.

Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.

Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.

Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för – och du får mig tänka om på en del…

Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där – nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs – men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.

Vi får se hur det blir med skolan nu då – sen får jag tänka genom det med fotbollen..