Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...
Snart jul…
I dag kom snön, för första gång - vad jag minns iaf - i år. Det var lagom till jul det 
Inte så förtjust i snön, men ingen jul utan.
Går trögt med pluggandet just nu. Jag är igång igen, men det långa uppehållet har satt sina spår. Men det kommer
Målvaktsträningen med damerna blev inte så bra i dag som jag hoppades på. Jag visste vad vi skulle jobba med, men det blev exakt så som jag önskade. Lite för lågt tempo, för dålig kvalitet på utförandet - inte pga målvakterna i sig, men pga att jag kanske inte bryter in och säger till ofta nog. Jag är för mycket "kompis" fortfarande. Är säkert lite för att jag mest har jobbat med småtjejerna där det är viktigare att hålla intresset uppe genom att fokus ligger på "spela/leka/lära". Så jag har fortfarande en lång väg att gå, men jag är på väg
Undrar om det blir någon målvaktsträning i morgon - E har åkt till Thailand *avis* så nu beror det på om M kommer. Sista träningen innan jul, så det vore kul att få jobbat lite mer med henne.
Just ja, snart jul var det 
Var på Bergvik innan träningen i går och handlade en del av det jag behöver framöver plus lite julklappar. Inte för att jag har så många att ge till, men några blev det iaf.
Men när jag gick där, så kände jag ingen julstämning alls - bara stress, sura gubbar, irriterande tanter och skrikande ungar. Inte var det någon speciell julstämning inne på Bergvik heller - inga tomtar eller nått 
Men ändå är det bara en vecka kvar, dvs nio dagar för att vara exakt. Så om snön håller sig, tomtarna kommer fram och folk lugnar ner sig lite, så blir det nog en fin jul i år med
Fotbollsförbundets målvaktsträning
I morgon är det träning för de talangfulla målvakterna i distriktet. 29 är anmälda, troligtvis dyker det väl upp 15-20 pers.
Första gång jag är med som instruktör där, lite nervös eftersom jag inte är van jobba med grupper, men mer enskild med varje målvakt.
Men samtidigt ser jag framemot det - har tidigare dömt i allafall 7 av de som kommer, och det är bara de jag vet namnet på - ska bli spännande se hur de har utvecklats sig
Ska också bli spännande jobba med en instruktör som har varit med länge - se om man inte kan få med sig lite tips på vägen
Bör väl kanske sova lite då, för en gångs skull :p
EDIT: Blev visst bara fyra stycken på träningen - inte nog med en del återbud, men strul kring inbjudan etc gjorde att det inte blev fler. Men roligt jobba med andra målvakter också
Fotbollsträning
Först en timmes fotbollsträning med 95:orna på Västerstrand, i 6 minus...Tjejerna fick iallafall springa och höll värmen, men liiite kallt var det att stå nästan still i en timme...Och det är första gång jag har sett så många av våra tjejer göra glidtacklingar på en träning/match Fast, glidtacklingar? Var väl inte alla som menade göra det, för att säga så *bambi on ice* :p (förlåt tjejer, men det såg rätt komiskt ut)...
Sen var det direkt in i fotbollshallen och köra med Dam-laget. Som vanligt visste jag inget om hur mycket tid jag skulle få, hur många målvakter etc. Hopplöst ha upplägg klart under såna förutsättningar. Men vi fick iallafall jobbat lite med snabbhet vid närskott och tjejerna fick några saker att jobba med.
Hoppas det snart löser sig med denna situationen, så att jag kan börja lägga upp träningarna så att det blir större utbyte för tjejerna - och enklare för mig att planera.
Var hemma 21:50 och gick ut med Oscar. Det blev en väldigt kort promenad kan jag lova... Väl hemma igen var det bara att ta en varm dusch och sen lägga sig under täcket. Somnade inom 5 minuter, tror jag... Minns inte ens att jag släckte ljuset...
En skitdag
Ja, så kan det bli.
En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta...
Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.
Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara... Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid...
Känner ingen glädje, helt tom inuti...
En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: "jag vill inte bli mer än 16 - det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen" - ungefär så... och jag håller med henne.
Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt...
Konstig kväll/natt/dag/kväll… och två knaser
... har jag haft just nu. Ja, jag vet det låter konstigt, men så har det varit iaf.
Vilken dag är det nu? Onsdag är det ja... Måndag kväll började jag prata med någon bekant från nätet. Vi pratade tills runt midnatt, innan jag frågade vart hon bodde. Visste ju hon bodde här i stan, men inte var. Hon säger vart och jag svarar "tjena grannen" Lite ställd blev hon och ännu mer när det visar sig att hon bor bara 3 uppgångar bortanför mig
Vi pratade fram till 0445 på msn, före vi kom på att det var ju lika bra att jag kom över på en kopp kaffe där. Då hade vi pratat i 10 timmar innan vi kom på det - tjena! Vi låg i soffan och fortsatte prata och det visade sig att vi har mycket gemensamt, mycket mer än vi trodde - uppväxt, sjukdom, möte med vården etc.
Så där låg vi och pratade tills 1530, då jag var tvungen gå för att hinna till träningen. Vi hade alltså pratat nästan non-stop i 20 timmar, och ändå finns det mer att prata om. Härligt när man träffar människor som vet vad man går igenom och som man inte behöver förklara allt för
Så om du läser det här; "The dolphin will soon meet the turtle again" 
Sen på eftermiddagen (alltså tisdag) så var det tid för målvaktsträning med E&M. Tyvärr kunde inte M komma, så det skulle bara bli E på träningen... Trodde jag, men tog fel - för E hade med sig J och jag tänkte "Å nej, det här kommer bli en rörig träning".
E&J tillsammans? Nu blev det inte så galet ändå, E jobbade hårt medan J bara var sig själv och var allmänt... ja... i pauserna.
Men det var tills vi skulle åka bussen ner - vi skulle tydligen åka med samma buss, och det var då det började - Knas 1 och Knas 2 säger jag bara...
Men den här träningen var en sån träning där jag kände det var värt att fortsätta med träningen - E jobbade skithårt och visade att hon är på väg att bli ännu bättre på saker som kanske varit svagheter vid hennes spel förut. Det var härligt att se hur bra hon jobbade
Var hemma 1830 och skulle ut med Oscar, men somnade (inte konstigt kanske??). Vaknade tio i tolv, väntade till 12 för att se om bidraget hade kommit in. Hade så lust på läsk, så jag tänkte gå till centrum eftersom det finns ett ställe som är öppet efter midnatt.
Så jag och Oscar gick iväg och kom till centrum bara för att upptäcka att kiosken inte var öppen längre än till midnatt på tisdagar, bara onsdag - söndag...
Ja vad gör man då? Jo då går man till Norrstrand, till Statoil... Man är rätt desperat då tur/retur tog det ju bara 1 timme och 45 minuter, inte så illa i mörkret i slutet av november *L*
Så nu ligger jag här med datorn i knäet och läser tecknade serier och njuter av min väl förtjänade läsk
Lite väl optimistisk…
...när det gällde skolan.
Inte allt har gått som planerad - och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).
Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt...
Då blir det för mycket kaos och inget gjort.
Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.
Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.
Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för - och du får mig tänka om på en del...
Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där - nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs - men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.
Vi får se hur det blir med skolan nu då - sen får jag tänka genom det med fotbollen..