Its over when its over…
Sen självmordsförsöket har jag inte mådd alls bra. Varje dag mår jag sämre och sämre, och allt som skulle varit gjord, hänger fortfarande över mig som mörka moln.
Kräktes efter fotbollsträningen i går, sedan låg jag och grät tills jag somnade kl fyra i dag morse. Men jag döljer det. Jag döljer mina tårar, jag döljer de små märken som kniven lämnar när jag inte klarar låta bli. Jag vet att det här bara är början.
Jag döljer mina problem - min lust att dricka... Dricka ännu mer. Såren och alkoholen tar bort ångesten och rädslan.
Vet att det här bara är en början - början på något jag inte kan kontrollera. Jag vet också varför det blir så. Att vara ensam, att känna sig värdelös - känna att jag inte betyder en jävla skit för andra gör att jag är på väg att gå under.
Jag vet att när jag har något att bry mig om - något att leva för, så försvinner detta beteendet. Då klarar jag att jobba mig vidare, hitta lösningar på mina problem. Det vet jag, eftersom två års alkoholmissbruk/etc blev borta över natten när jag gifte mig. Självskading har jag heller inte hållit på med på sen jag var 20. Så jag vet att det kan försvinna.
Men så länge jag är ensam, så länge jag känner mig värdelös - så växer tankarna och beteendet ökar, varenda dag.
I över en månad har jag ropat på hjälp. Försökt få personer jag trodde stod mig nära att förstå hur viktigt det är för mig att få känna att någon bryr sig och vill vara i mitt sällskap. Jag har frågat, jag har föreslagit... Allt från att bara gå en promenad, till - ja allt. Men INGEN har tid, INGEN orkar, INGEN vill umgås med mig. Och absolut INGEN önskar ge mig en kram eller torka tårarna när de rinner.
Och att ge mig beröm, eller säga något positivt om mig? Nej, det är farligt tydligen. Då är det bättre att mobba...
Och när i tillägg någon man verkligen bryr sig om och som man kanske börjar få känslor för, beter sig så - då blir det bara ännu värre.
Nej, man får väl vad man förtjänar - eller hur?
Frågan är... om de visste hur det här har påverkat mig, och vad som är på väg att hända - hade det varit annorlunda då?
Jag är på väg bort nu - varje dag försvinner mer och mer av lusten att leva. För vad ska man leva för, när man inte har någon vänner? När alla tror det är okej att mobba? När allt man gör blir fel?
Nej, då känns det värdelöst...
Allt jag behövde, var ett ja - allt jag såg var din rygg när du vände dig bort från mig...
Orkar inte
Jag har gett upp nu - förutom fotbollen känns livet värdelöst, inget att glädjas åt längre...
Känner mig…
...så förbannat ensam. Så jävla ensam i kampen om att inte gå under. Allt känns så tungt, vill inte ge upp - men det är svårt att låta bli tänka på det. Att allt skulle vara så mycket enklare då.
Känner mig som en idiot som alltid går i samma fällan - att jag aldrig klarar stänga ute saker som bara strular till det, känslomässigt. Vill älska och bli älskat, men vet det inte kan bli så. Varför kan jag inte bara stänga det ute? Låta livet gå vidare, och glömma det som inte kan bli...
Behöver någon hos mig, någon som kan hålla om och torka alla tårar som jag gråter. Men jag vågar inte fråga, vill inte vara till belastning för någon. Rädd för att jag än en gång blir ensam kvar, när andra inte orkar mer.
Jag vet vad jag vill, att jag kan klara det - men ensamt kämpa emot alla tunga stunder och tankar, tömmer mig för energi. Jag ska inte ge upp den här gången, vill komma ut av den här skiten som har varit.
Du ser mig inte, dina ögon är riktat åt annat håll. Du ser mig bara le och vara glad, men skenet bedrar... Jag vill inte plåga dig med mina saker - vi har alla vårat, och jag känner att mina problem är så små och löjliga.
-------
När jag mår så här, då skriver jag... det syns kanske på de dikten som ligger under här...
Att våga släppa någon in…
Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.
Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra - ja den vinner varje gång.
Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog - så min förklaring är säkert fel.
Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann - igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej - en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid - lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.
Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.
Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.
Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.
Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.
Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in...
Lite väl optimistisk…
...när det gällde skolan.
Inte allt har gått som planerad - och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).
Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt...
Då blir det för mycket kaos och inget gjort.
Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.
Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.
Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för - och du får mig tänka om på en del...
Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där - nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs - men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.
Vi får se hur det blir med skolan nu då - sen får jag tänka genom det med fotbollen..
Man fattar att man har varit deprimerad…
...när det tar 6 timmar att städa en studentlägenhet om 20kvm - och då är det inte ens med fönsterputs, eller torkning av skapluckor eller speglar 
Lat? Om det bara vore så väl. De som aldrig varit inne i en djup depression vill aldrig fatta hur svårt det kan vara att göra sådana små saker. Till slut är det oerhört mycket som måste göras, men då är det som ett berg och man orkar inte börja på det.
Nu verkar det dock som jag är på väg upp igen, eftersom jag har kommit igång med pluggandet(även om det bara har varit två dagar), jag sover lite bättre, jag orkar gå längre promenader och känner jag vill börja träna igen. Plus då att jag har städat.
Och jag har fått städat upp i ekonomin, efter sommarens problem med Försäkringskassan. Två månader utan inkomst satte sina spår i plånboken. Men som sagt, det börjar se bättre ut där nu - tack vara lite fjäsk med kreditorer, etc.
Oh ja - så har jag börjat få lust att skriva igen 
Så nu är det plugg framför allt ett tag framöver; två tentor om en månad och två tentor om två månader - hurra! NOT