Sitter här nu en timme innan jag åker iväg till damlags-träning. Känner mig helt tom inuti och värdelös. Så många känslor och tankar som surrar i huvudet i ett enda stort kaos.

Jag har under flera år bloggat om hur mitt liv har varit – genom depressioner och hypomanier. I mellanåt har jag haft pauser, då jag inte har orkat dela av mig något överhuvudtaget.
Sen har jag försökt starta upp igen, eftersom jag tycker att det är viktigt att människor kan öppna sina ögon lite mer för psykiska sjukdomer – och inte bara vända ryggen åt. ”Psykfall” används gärna, ”damp” etc är också vanliga uttryck när någon gör något som ligger utanför ramen av det som kallas rationellt eller normalt.

Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte skriva ner hur jag mår och allt vad som sker. Jag är helt enkelt tom. Känner inte att jag har något att komma med längre, att min röst inte betyder något.

Så den här gången kommer jag inte tillbaks.

Fotbollsträning i kväll som sagt. Jag har ingen lust överhuvudtaget. Har mest lust att ringa och säga att jag inte kommer och att jag inte vet när, eller om jag alls kommer tillbaks. Allt kaos kring klubben, sätter sina spår hos en som behöver struktur.
Märkte det under helgens turnering i Kristinehamn, det var bara tomt inuti mig – kände ingen glädje – eller sorg – bara likgiltighet för det som hände på plan. Samma när jag i söndags skulle jobba med E, sen kolla på J i hennes första match på ett år.
Utåt så är det få människor som verkligen kan känna av att jag inte mår bra. Jag är oerhört duktig – stort sätt – på att dölja det jag känner, och att fortsätta jobba på så att de jag liksom skall hjälpa får nytta av träningen.

Även om jag ser att de blir bättre, ser att de jobbar hårt, att det verkar som de trivs med mig som tränare och att vi i stort sätt har oerhört bra kommunikation oss i mellan – så har jag inte samma känslan längre.
Och det är inget kul – jag älskar ju verkligen att jobba med målvakter, men när man inte känner att man har något stöd, eller någon att prata med – då tappas jag för energi. Och försvinner energin, försvinner glädjen.

Jag vet det finns personer som bryr sig. Personer som verkligen vill vara vänner med mig. Men jag stöter bort dom. När jag behöver det som mest, då stänger jag dom ute. Klart jag förstår de som inte står ut med mig i längden, att de försvinner ut av mitt liv – ja det ser jag som normalt. Men jag kan bara tacka mig själv för det.
Jag har förlorat så många genom livet att jag inte vågar låta nya människor komma till. Tänk om de skulle vända ryggen åt mig?
Fortfarande bär jag på sorgen efter alla familj/släktmedlemmer som gick bort under tonåren/tidig 20-åren. Ungefär ett dödsfall om året blir mycket och till slut stängde jag allt inne. Det har också varit medverkande orsak till att förhållanden och vänskap till slut upphör. Jag klarar inte av när det händer saker som blir för tuffa – då kommer ångesten och jag stänger mig inne igen.

Och kärleken har jag gett upp nu. Orkar inte med det igen. För vem vill väl ha någon som bär på så mycket bagage? Och jag faller alltid för fel tjej. Ingen som är singel och i min ålder. Och som fyller de 4 små, enkla kraven jag har. Enkla krav, men som ofta inte finns hos de jag faller för. Och nej, jag säger inget om de kraven, men kan säga att de har inget med utseendet att göra.

Ja, jag mår skit. Så är det bara. Jag har mer eller mindre gett upp nu. Kärlek, fotboll, vänskap, blogg. Nu fattas bara skolan. Så enkelt är det nu: Klarar jag inte av de 45 poängen som behövs för att jag ska få studiestöd nästa år, då är det slut. Jag orkar inte mer. Jag kommer läsa, jag kommer försöka klara av poängen – men gör jag inte det, då är det sak samma.

Att tankar som inte har varit i mitt huvud på länge också börjar dyka upp igen oftare och oftare, visar bara att jag är på väg ner i ett djupt hål som kommer bli svårt jobba sig ut av. Jo jag får stöd och hjälp där jag ska. Det handlar inte om det. Men jag känner mig slut som människa. För vad är en människa värd, om det inte har något att leva för? Ingen att bry sig om, ingen att kunna ha kul med? Utan att längre ha något mål med det man gör?

Folk tror jag mår bra, om dom bara visste. Om dom bara visste hur mycket jag behöver känna att någon bryr sig – att någon visar att de inte försvinner med en gång jag får problem. Om dom bara visste hur mycket jag behöver någon som drar mig ut av svackan, som ber mig följa med på något, någon som frågor om vi ska gå en promenad eller liknande.
För varje gång jag frågor, så får jag bara skratt tillbaks – eller ”har inte tid”. Men det värsta är när någon du trodde var nära vänner går ut och gör något kul, men inte ens frågar om du vill vara med.

Men det betyder inget, för jag ser ju ut till att må bra, eller hur? Om dom bara visste. Hur mycket bara en kram skulle betyda. Fast då hade jag nog brutit ihop totalt. För jag är inte van med sådan omtanke. Så det är nog lika bra att ingen visar omtanke alls.

Till slut, vill jag skriva den svenska versionen av dikten Escape som jag har delat tidigare i bloggen. Det är en oerhört gammal dikt, men det är också den dikten som verkligen sätter ord på hur jag mår just nu.

Jag vill fly
——————————————-
Jag vill fly,
fly från allt och alla -
slippa tänka,
tänka på allt som varit

Jag vill fly,
fly från mina känslor -
slippa älska,
älska det jag inte kan få

Jag vill fly,
fly från rädslan -
slippa frukta,
frukta kärleken jag känner

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa vara jag,
den jag hatar

Jag vill fly,
fly från alla krav -
slippa göra vad andra vill,
våga vara mig själv

Jag vill fly,
fly från rädslan att kräva -
slippa känslan av att vara värdelös,
värdelös för att jag också vill ha

Jag vill fly,
fly från skolan -
slippa tänka,
tänka på allt som gör så ont

Jag vill fly,
fly från längtan -
slippa kylan i mitt hjärta,
hjärtat som jag öppnade upp

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa tänka,
tänka som jag gör nu

Jag vill fly,
fly från sjukdomen -
vill vara som andra,
andra som är “normala”

Jag orkar inte mer,
mer av allt som händer -
vill bara ligga ner,
ligga ner och gråta

Jag vill fly,
fly från ensamheten -
slippa gråta i ensamhet,
vill ha en kram

Jag vill fly,
fly från tröttheten -
slippa leva detta liv,
detta liv som inte är ett liv

Tack till er som har läst bloggen och kommit med kommentarer. Även om det inte verkar så, så har det betydd mycket för mig.
Men nu är det slut. Orkar inte skriva här mer. Ni som känner mig vet vart jag finns.

Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.

Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.

Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra – ja den vinner varje gång.

Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog – så min förklaring är säkert fel.

Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann – igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej – en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid – lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.

Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.

Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.

Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.

Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.

Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in…

Ja, så kan det bli.

En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta…

Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.

Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara… Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid…

Känner ingen glädje, helt tom inuti…

En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: ”jag vill inte bli mer än 16 – det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen” – ungefär så… och jag håller med henne.

Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt…

…när det gällde skolan.

Inte allt har gått som planerad – och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).

Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt…

Då blir det för mycket kaos och inget gjort.

Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.

Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.

Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för – och du får mig tänka om på en del…

Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där – nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs – men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.

Vi får se hur det blir med skolan nu då – sen får jag tänka genom det med fotbollen..