Våga kämpa
Den här veckan har bjudit på en del utmaningar. Har varit lång nere, men ska inte ge upp den här gången.
Fredag
Fest med damlaget. Rolig förfest (men vad är det med svenskar och sällskapslekar... ???). Ute blev det så som så, kände mig lite utanför - och var på väg att gå hem, när M drog mig med ut på dansgolvet. Roligt tills sista par danserna, då kom ångesten igen.
Mest positiva den här kvällen var att jag i stort sätt hållt ångesten i schack.
Lördag
Inte den mest positiva dagen den här veckan:
- Ångesten hängde kvar när vi var på vallen för att göra i ordning inför säsongen. Skulle bowla efteråt, men jag märkte att jag inte skulle klara av det - så jag tackade ja till att dömma en match istället
- Tappade plånboken på bussen - något jag inte upptäckte innan allt var stängd och ingen kunde hjälpa mig
- Ångest, hyperventilering, mejl från någon jag har ett ansträngt förhållande till, få gratulationer (men stort tack till er som kom ihåg mig ), en enda present (jo jag har svårt med överraskningar, men presenter vill vi alla ha )
Söndag
En uppsväng under dagen då Karlstadbuss hade fått plånboken från en ärlig människa. TACK!
Att se någon som har kämpat över lång tid, plötsligt är på väg att komma dit den vill - värmar hjärtat 
Måndag
Det här är väl den sämsta dagen efter att jag började må bra igen.
- Löpstestet gick åt skogen
6*40m med 10-15 sek vila mellan varje var inget problem: Låg mellan 6,1 och 6,6 - där 6,6 är gränsen för AD i div 4 herr. Kände mig verkligen i form, kroppen verkade inte, andades normalt och inget ont i kroppen. Så oerhört redo för löpningen. Men efter 5*150 med maxtid 40 sek för godkänd, mötte jag väggen - kändes som om jag löp rakt in i en murvägg.
Känns så hopplöst då - har inga problem under match, men just att löpa på tid får fram all ångest och stress i mig
- Cyklade sen från Tingvalla till Klasmossen för att få ut all frustration. Och vad händer i den ända långa backen, där jag måste växla ner för att orka med? Jo, växlaren vägrar att samarbete! Tvungen hoppa av och satt ungefär 20 min för att få ordning på jäveln.
- Och på väg hem, kommer en ungjävel på moppe upp samma backe, där jag nu är på full väg full fart neråt - håller på att hamna i diket
Tisdag
Skulle tvätta, städa och plugga. Yeah rigth!
- Tvättning: OK
- Städning: Disken är borta, dammtorkning är gjort,oporna borta, kvar är två 125l säckar med papper, dammsugning och moppning
- Plugga: Ehh. När det tar tre timmar att gjöra klart för dammsugning och moppning OCH man utsätter det i det längsta (för att man är besviken och har ångest) - då blir det svårt med studierna. Men det kommer.
Onsdag
Inte så mycket i dag, klockan är ju bara 11:15 nu. Men jag kom upp kl åtta och var på väg till skolan kl 0930, efter en snabb dusch, frukost och en timme ute med älsklingen
När jag kommer till skolan, så bjuder kåren på tårta, eftersom det är beslutat att de fortfarande ska finnas kvar som studentkår. Och för en halvtimme sen, ringde det i telefonen. Och det var ett besked, något som ingen fattar varför jag är så glad för - men det är jag
Så min vecka har varit tuff, men jag ska fan inte ge upp. Jag ska kämpa för min framtid och en balans i mitt liv - ett liv där jag själv har kontroll på vad som händer i mitt liv.
Till alla ni som har det tufft nu - jag vet hur ni har det. Det är inget jag bara säger, det är något jag känt på kroppen många gångar. Men jag lever fortfarande, inte fan ska någon sjukdom eller idiotiska männsikor få knäcka mig.
Så fortsätt kämpa för det ni tror på, utnyttja de resurser som finns kring er (vänner, familj, etc) - det finns fler som vill hjälpa än man tror!
Jag ska iaf kämpa vidare för att få ett bättre liv.
Att våga släppa någon in…
Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.
Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra - ja den vinner varje gång.
Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog - så min förklaring är säkert fel.
Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann - igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej - en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid - lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.
Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.
Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.
Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.
Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.
Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in...
En skitdag
Ja, så kan det bli.
En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta...
Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.
Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara... Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid...
Känner ingen glädje, helt tom inuti...
En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: "jag vill inte bli mer än 16 - det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen" - ungefär så... och jag håller med henne.
Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt...
Lite väl optimistisk…
...när det gällde skolan.
Inte allt har gått som planerad - och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).
Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt...
Då blir det för mycket kaos och inget gjort.
Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.
Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.
Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för - och du får mig tänka om på en del...
Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där - nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs - men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.
Vi får se hur det blir med skolan nu då - sen får jag tänka genom det med fotbollen..