Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...
Skillnad på mobilt bredband och mobilt bredband…
För att få bättre koll på ekonomin, har jag ju gjort av mig med Telia abonnemanget och kör nu på 3 sitt Mobilt Bredband Kontant.
Först av allt priset:
- Telia: 249,- med 10GB begränsning i månaden (24,90/GB)
- Tre: 299,- med 20GB begränsning (15,00/GB)
Det är 10,- mindre per GB som jag laddar upp/ner till nätet
Visserligen har Telenor ett kontant bredband som kostar 289,- med fri surf. MEN jag har inbyggt modem, så jag behövde bara sim-kort. Det var det bara Telenors affär som hade här i stan - andra hade bara startpaket. Kruxet var att jag skulle ha det NU och hade bara kontanter...
Kan ju byta sen om jag vill 
Men det jag är mest nöjd med är skillnaden i hastighet - båda har upp till 6 Mb/s som övre gräns. Med Telia kom jag aldrig över 2,5 Mb/s. Med 3 har jag inte varit UNDER 4 Mb/s.
Så det är skillnad på båda pris och hastighet - ME LIKE 
Äntligen =)
I går fick jag äntligen tillbaks datorn - åh, vilken lycka
Kollade att allt fungerade - vilket det gjorde... Även mitt nya kontanta mobila bredband fungerade med det inbyggda modemet
Bestämde mig då för att installera Windows 7, eftersom jag ändå fick det gratis genom skolan. Tog back-up på alla viktiga filar, skrev ner alla program som jag använder, etc.
Startar upp min "nya" maskin och får ett väldigt bra första intryck - allt blev installerad som det skulle, grafikkort, ljudkort, etc. Förutom det viktigaste - modemet 
Total kris det - kunde ju inte komma åt mejl eller ladda ner de programmen som jag skulle ha. Och leta efter drivare till modemet, gick ju liksom inte...
Så i dag åkte jag till skolan strax efter jag hade varit hos sjukgymnasten och började leta. Efter fyra timmar och många olika försök med olika drivare, så hittade jag äntligen en som fungerade. Problemet med just detta modemet var att tillverkaren inte har gjort någon W7 drivare, så varje datortillverkare har gjort sin egen version...
Men som sagt efter fyra timmar så kunde jag åka hem, gå ut med Oscar och börja jobba med att få ner alla programmen. Klockan sex var jag klar - alltså tog det mig en hel dag att få allt upp igen. Det var inte W7 som tog tid - det var jobbet med att hitta en enda drivare och att få alla programmen installerade.
Men jag fick gjort en annan sak också, nu som datorn äntligen var redo att användas - Jag blev klar med två laborationer Så nu är jag snart i kapp med en kurs iaf
Varför är det så viktigt för mig med datorn?
I huvudsak är det att jag nu inte behöver stressa mellan hemmet och Oscar, skolan/biblioteket, hem till Oscar, till skolan/biblioteket, etc. Speciellt på helgerna har det varit lite svårt. Öppettider 9-15, och jag vaknar 8 - då är jag först på plats vid 10-tiden. Sen måste jag kanske åka iväg kl 13, pga en match som jag ska dömma eller liknande. Blir bara stress av sånt - och stress är inte bra för mig
Nackdelen är att det finns en risk att jag börjar göra annat än att sitta med skolarbetet. Det har hänt förut, så det finns alltid en risk för det. Men nu är jag väl medveten om det, så kanske jag kan få det att funka nu?
Annars är det mesta rätt gött just nu
ps: jag tänker på dig...
Våga kämpa
Den här veckan har bjudit på en del utmaningar. Har varit lång nere, men ska inte ge upp den här gången.
Fredag
Fest med damlaget. Rolig förfest (men vad är det med svenskar och sällskapslekar... ???). Ute blev det så som så, kände mig lite utanför - och var på väg att gå hem, när M drog mig med ut på dansgolvet. Roligt tills sista par danserna, då kom ångesten igen.
Mest positiva den här kvällen var att jag i stort sätt hållt ångesten i schack.
Lördag
Inte den mest positiva dagen den här veckan:
- Ångesten hängde kvar när vi var på vallen för att göra i ordning inför säsongen. Skulle bowla efteråt, men jag märkte att jag inte skulle klara av det - så jag tackade ja till att dömma en match istället
- Tappade plånboken på bussen - något jag inte upptäckte innan allt var stängd och ingen kunde hjälpa mig
- Ångest, hyperventilering, mejl från någon jag har ett ansträngt förhållande till, få gratulationer (men stort tack till er som kom ihåg mig ), en enda present (jo jag har svårt med överraskningar, men presenter vill vi alla ha )
Söndag
En uppsväng under dagen då Karlstadbuss hade fått plånboken från en ärlig människa. TACK!
Att se någon som har kämpat över lång tid, plötsligt är på väg att komma dit den vill - värmar hjärtat
Måndag
Det här är väl den sämsta dagen efter att jag började må bra igen.
- Löpstestet gick åt skogen
6*40m med 10-15 sek vila mellan varje var inget problem: Låg mellan 6,1 och 6,6 - där 6,6 är gränsen för AD i div 4 herr. Kände mig verkligen i form, kroppen verkade inte, andades normalt och inget ont i kroppen. Så oerhört redo för löpningen. Men efter 5*150 med maxtid 40 sek för godkänd, mötte jag väggen - kändes som om jag löp rakt in i en murvägg.
Känns så hopplöst då - har inga problem under match, men just att löpa på tid får fram all ångest och stress i mig - Cyklade sen från Tingvalla till Klasmossen för att få ut all frustration. Och vad händer i den ända långa backen, där jag måste växla ner för att orka med? Jo, växlaren vägrar att samarbete! Tvungen hoppa av och satt ungefär 20 min för att få ordning på jäveln.
- Och på väg hem, kommer en ungjävel på moppe upp samma backe, där jag nu är på full väg full fart neråt - håller på att hamna i diket
Tisdag
Skulle tvätta, städa och plugga. Yeah rigth!
- Tvättning: OK
- Städning: Disken är borta, dammtorkning är gjort,oporna borta, kvar är två 125l säckar med papper, dammsugning och moppning
- Plugga: Ehh. När det tar tre timmar att gjöra klart för dammsugning och moppning OCH man utsätter det i det längsta (för att man är besviken och har ångest) - då blir det svårt med studierna. Men det kommer.
Onsdag
Inte så mycket i dag, klockan är ju bara 11:15 nu. Men jag kom upp kl åtta och var på väg till skolan kl 0930, efter en snabb dusch, frukost och en timme ute med älsklingen
När jag kommer till skolan, så bjuder kåren på tårta, eftersom det är beslutat att de fortfarande ska finnas kvar som studentkår. Och för en halvtimme sen, ringde det i telefonen. Och det var ett besked, något som ingen fattar varför jag är så glad för - men det är jag
Så min vecka har varit tuff, men jag ska fan inte ge upp. Jag ska kämpa för min framtid och en balans i mitt liv - ett liv där jag själv har kontroll på vad som händer i mitt liv.
Till alla ni som har det tufft nu - jag vet hur ni har det. Det är inget jag bara säger, det är något jag känt på kroppen många gångar. Men jag lever fortfarande, inte fan ska någon sjukdom eller idiotiska männsikor få knäcka mig.
Så fortsätt kämpa för det ni tror på, utnyttja de resurser som finns kring er (vänner, familj, etc) - det finns fler som vill hjälpa än man tror!
Jag ska iaf kämpa vidare för att få ett bättre liv.
Det är dagar som denna…
... jag förstår hur långt nere jag har varit - och fortfarande är.
Det är då jag inser att vägen tillbaks kommer bli lång och hård - att många tårar och många svackar vill det bli.
Jag ser på dagar som denna att jag mer än någonsin behöver hjälp - inte bara från psykiatrin, men andra.
Andra som kan vara där när det blir tufft - andra som får mig ut av lägenheten, utan att det handlar om skola eller fotboll. Någon som jag också kan vara till för när det behövs.
Jag skall kämpa för att det inte ska fortsätta så här - men utan någon vid min sida av och till, kommer det bli ännu tuffare.
Ska kämpa - så det inte tar tre timmar att städa 19kvm.
Men just nu behöver jag bara en kram...
Det var den helgen det
Festade och firade födelsedagen i fredags med damlaget - alltså jag firade, dom bara festade 
. Var hur roligt som helst - tills jag fick ångest helt i slutet. För många minnen helt enkelt. Gick hem, men var tvungen att stanna till när jag började hyperventilera. Kom hem och försökte sova, utan större success.
När jag gick upp och skulle iväg för att hjälpa till på vallen, satt ångesten fortfarande kvar. Tog därför en match, för att ha en ursäkt för att inte vara med och bowla.
Sen tappade jag plånboken på bussen. Det visste jag inte då, så jag var tvungen ringa överallt, men självklart var ju allt stängt för kvällen, förutom Karlstadbuss - men där kunde dom inte hjälpa mig innan idag.
Så det blev en bra födelsedag - ångest, hyperventilering, få gratulationer, mejl från någon jag har ett ansträngt förhållande till, få gratulationer (men stort tack till er som kom ihåg mig ), en enda present (jo jag har svårt med överraskningar, men presenter vill vi alla ha )
Lite bättre blev det idag - speciellt tack vara den ärliga personen som lämnade in plånboken till Karlstadbuss . Men ändå är inte all som det skall vara - men det håller jag för mig själv .
Det är just dessa situationer/dagar som jag måste vara alert. Annars kommer jag inte komma upp och ur denna depressionen.Det blir bättre/enklare nu som jag är mer medveten om det - och i slutet i veckan är datorn hemma igen:)
Härligt…
Är det inte härligt när:
- Man är sliten efter att ha cyklat till och från träning och att man har lust att göra det på ny - även om det tar 45 min varje väg?
- När man verkligen har påbörjat det arbetet man ska göra och känner att det inte är omöjligt att få till ett hyfsat resultat?
- När skrivaren på skolan inte funkar och man måste gå runt halva skolan för att hitta en som funkar - och när man äntligen hittar en, så gör man allt fel så att det blir dubbelt så dyrt som det borde?
- När man faktiskt ser fram emot att träna med intervaller?
- När ens vänner är lyckliga?
Det tycker iaf jag
Men bloggen var inte död ändå…
Sitter här i skolan och funderar en del över vad som har hänt den senaste tiden. Egentligen skulle jag ha jobbat med examinationsuppgiften som borde vara klar tills måndag - och som jag inte kan jobba med hemma eftersom datorn har pajat. Men just nu orkar jag inte bry mig.
Alltså, inte orkar bry mig? Egentligen är det fel säga att jag inte bryr mig - för det gör jag. Om jag ska få studiemedel under sommaren, måste jag klara av 45 poäng. På grund av vad som hände under hösten, är jag tvungen klara av det under vårterminen. Tills nu har jag klarat av 9 poäng, vilket betyder att jag behöver 36 till.
Den här examinationen är 7,5 p, sen har jag två examinationer och en kurs som ger 7,5 poäng var sig. Dessa ska då vara klara innan slutet av maj/början av juni. Så det vill säga att om jag bara gör de innan sommarkursen börjar så har jag 30p till (4*7,5). Då har jag totalt 39 poäng. Då fattas det bara 6 poäng - och hur får jag dom? Jo, genom att klara av en av två omtentor.
Så egentligen borde jag ju jobba stenhårt i dag.
Men jag känner att jag inte har lust i dag och för första gången på flera år, så känner jag inte ångest eller stress över att jag inte jobbar som planerat. Jag kände heller inte någon "sorg" eller irritation över att inte klara av tentorna. För mig är det en befriande känsla - att äntligen klara av att vara lite lugn. Jag vet ju att jag har en dag till på att bli klar med examinationen, vilket inte är något problem, för det mesta ligger redan klart på "hård-disken" och behöver bara skrivas in och redigeras. När jag är klar med den, kan jag fokusera på nästa.
Poänget mitt är att jag inte känner presset längre - jag tänker inte så mycket på vad som händer om 2 månader om jag inte klarar av detta. Jag tänker heller att "jag jobbar i det tempo jag klarar av - går det, så går det. Går det inte så finns det säkert andra lösningar för att klara av ekonomin under sommaren". Samma känsla har jag inför omtentorna, jag vet att jag inte ligger många poäng ifrån att klara att få godkänt. Måste bara läsa in och förstå lite smågrejer så är jag där.
Så härlig känsla det är, speciellt efter så många år där jag har satt ett oerhört (och nästan omänskligt) press på mig själv. Känslan av att "det ordnar sig" är bara obeskrivlig
Jag börjar också få ordning på fotbollen och träningen. Jag har äntligen hittat en klubb där jag verkligen känner mig hemma - där jag faktiskt glädjer mig till träningarna.
Sen finns det saker som jag inte är nöjd med i en annan förening jag är med och hjälper - där kommer jag ställa krav när vi ska sätta upp en plan för träningarna. Får jag inte genom dessa, då slutar jag där - även om föreningen har en stor plats i hjärtat. MEN, jag orkar inte längre vara alla andra till lags - utan att få något tillbaks.
I fjol tog jag en lång paus från dömmandet - jag var helt enkelt inte motiverad. Under vintern var jag bestämd på att lägga upp. Det var så många saker som inte var som det skulle kring allt som hadde med det att göra.
Efter att ha pratat mycket med förbundet, blev vi överens om att jag skulle prova på under ett antal träningsmatcher under våren för att se om motivationen kom tillbaks.
Nu, efter ungefär 15 matcher känner jag lusten är där - dock under förutsättning av att jag klarar av löpstestet så att jag får dömma seniorfotboll igen. Klarar jag det inte, då kommer jag nog att dra ner på antal matcher - är intresserad av att dömma 50-60 ungdomsmatcher under året längre.
Här har också min inställning ändrats - "klarar jag inte löpstestet, so what? Jag har nog andra saker att göra - så jag klarar mig utan". I stället för att tänka att det är liv eller död det gäller.
Jag har också börjat bli hårdare emot dom som finns ikring mig. Jag börjar ställa krav - jag slösar inte lika mycket tid på människor som inte bryr sig ändå. Vill inte tömma mig på energi genom att vara alla till lags - vill ha något tillbaks också.
Jag försöker behandla alla som jag vill bli behandlad själv. Jag vet jag inte lyckas med det alltid - någon gånger för att jag inte tänker mig om, andra gånger för att det saker jag har svårt för att acceptera. I tillägg så är jag på väg genom en lång process, där jag måste ändra på väldigt mycket av det som jag har byggd upp genom 35 år.
Det är svårt, men jag märker ju själv att jag är på rätt väg. Till er som har försökt hjälpa mig på vägen - förlåt att det kanske inte alltid verkar som jag tar till mig det ni säger och gör, för det gör jag! Problemet har ju varit att jag stänger mig inne när jag mår dåligt - vill ju inte vara en börda...
Men vad har lett till denna förändringen? Och varför tror jag på detta mer nu, när jag vet hur det har varit för? Att jag varit nästan euforisk och verkligen känt att nu lossnar det, men ändå har det slutat i tåror varje gång?
Det är nog på grund av det jag har varit igenom de tre senaste månaderna.
Februari: Psykakuten i slutet av månaden pga panikångest som följd av ekonomiskt press och studiepress, vänner som plötsligt försvann, etc.
Mars: Första veckan är kroppen så slut att jag sover nästan varje timme jag inte är på träning eller i skolan - det vill säga ungefär 20 timmar om dygnet. Andra veckan börjar jag sova dåligt - två timmar, sen vakna av mardrömmar, sova två timmar, vakna av mardrömmar igen, etc. Tredje veckan fortsätter med samma sömnmönster, samtidigt som det är denna veckan C(om det vore en tjej) skulle sett ljuset för första gång. Ligger mer eller mindre o gråter varje timma jag är ensam. Under helgen händer det en massa som gör att jag verkligen körs rakt i botten.
Måndagen den 22:e är jag helt förstörd - försöker komma i kontakt med människor som jag trodde var mina vänner. Får ingen respons alls, och känner mig verkligen ensam nu. Handlar massa alkohol och sätter mig ner hemma och börjar kombinera alkoholen med alla mediciner jag har hemma - vill bara somna in och aldrig vakna igen.
Somnar och känner hur skönt det är... Vaknar efter ett tag och känner jag börjar må dåligt, men är fortfarande bestämd på att jag inte vill leva längre och sköljer ner ännu mer tabletter med alkohol. Då kollar jag min mobil - och fyra ord får mig att ge efter för kräkkänslan och löper ut i badrummet för att spy. Ringer därefter 112.
Resten är historia. Nu sitter jag fortfarande här - och känner livslusten komma tillbaks.
"Jag är din vän" - orden har aldrig betydd så mycket för mig som just då, natten till 23:e mars. Tack A!!! Oavsett vad som händer kommer du ha en plats i mitt hjärta <3
April: Hade ett långt samtal med min psykiater i början på månaden och kom fram till att medicineringen måste ändras, och att vi skall ha alternativa mediciner och behandling som en reservplan om det inte fungerar. Men det är inte bara medicineringen som behövs - vi kom också fram till att jag skall försöka få hjälp av Citygruppen till att få ordning på de dagliga rutinerna, så att jag inte får det stresset i tillägg till allt annat.
Trots sömnmediciner sover jag fortfarande lika dåligt - men mardrömmarna och ångesten är borta.
Allt detta som har skett under dessa tre månaderna, har fått mig att tänka om. Varför försökte jag för första gången att göra allvar av mina självmordstankar? De har varit där många gånger förut, och jag har alltid fått hjälp innan något allvarligt händer - men varför inte denna gången? Varför var det så mycket värre den här gången? Etc.
Det enklaste är oftast det bästa - så också svaret på detta: Efter 18 månaders depression(med små uppsvängar innimellan) var jag helt enkelt slut. Kroppen orkade inte mer.
När jag vaknade på avdelningen dagen efter försöket, så kände jag bara att "nej jag ska fan inte ge upp - den glädjen skall inte andra få". Märkte också direkt att jag äntligen förstod att om jag skall orka leva, så måste jag ändra inställning till livet - det är ingen kris att till exempel att inte klara en tenta. Det är inte kris om man får ekonomiska problem - det händer även den bästa någon gång. Det finns människor som bryr sig - det handlar bara om att våga släppa in dom, och låta dom få en ärlig chans att visa det.
Helt enkelt, lära mig att leva. Lära mig att ta livet med en klackspark.
Och jag måste våga ta för mig, inte bara låta folk göra som dom vill med mig. Till slut jag måste lära mig slå tillbaks emot dom som knuffar mig...
När det gäller bloggen, så kommer jag nog inte uppdatera så ofta - jag skriver när jag känner för det, inte för att jag "måste". Kommer nog troligtvis bli lite mer generell än vad den varit förut också. Bloggen ska vara något som glädjer mig - och förhoppningsvis de få som läser den.
Till slut - en stor tack till er som verkligen har varit ett stöd i denna perioden:
- A - om du visste hur mycket det betyder för mig att du finns där - även när jag säger saker som inte är helt genomtänkt. Fattar inte hur eller varför du kom in i mitt liv, men du gjorde det och allt du sagt har jag tagit till mig - även kritik. Någon gånger "krånglar" vi, men vi kommer genom det. Det är så det skall vara Hoppas jag kan vara ett lika bra stöd för dig som du har varit för mig.
- T - även om du inte tror det, så betyder dina ord och dina kramar sjukt mycket. Jag är så ledsen för att jag inte visat det, och att jag hållit dig på avstånd. Jag tar till mig det du säger, tro mig. Hoppas jag ska kunna visa det mer med tiden. Och att jag någongång får möjlighet att åka iväg
- E1 - Din omtanke, din energi och din humor är med på att få mig att se fram emot varenda träning.
- E2 - Du är hård, du kritiserar och kallar mig nästan för idiot av och till. Men du gör det i stort sätt när jag verkligen förtjänar det. Och du ger ris, ros och stöd när det behövs. En dag ska jag förresten dricka dig under bordet på Bunkern Och lycka till med kärleken
- RIK - nya klubben i mitt hjärta? Vem vet, men aldrig har jag känt mig så hemma någonstans. Tack alla - ledare och spelare
Det var det för denna gång... Trevlig helg alla!
Att våga släppa någon in…
Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.
Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra - ja den vinner varje gång.
Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog - så min förklaring är säkert fel.
Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann - igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej - en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid - lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.
Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.
Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.
Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.
Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.
Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in...
Note to myself…
... bliv inte kär nu - det är bara så jäkla långt att ramla ner, när det inte blir som du hoppas =(