Den nästa som säger…
...ordet bröllop får hela tårtan in en plats där solen sällan skiner....
Mästarcupen
Om tre minuter åker jag till Skåre.
Mästarcupen ska spelas - cupen där 20 av Sveriges bästa F96 lag är med. Där ska jag - av alla - vara med o dömma.
4 gruppspelsmatcher i dag
2 slutspelsmatcher söndag
AD i bronsfinal och final.
Ska inte säga vad jag tycker och tänker om detta. ("Ja' e inte bitter")
Det blir aldrig som man tror
Det är bara så det är...
Träna och dömma gick okej, men städningen? *suck*
Och nu kommer jag inte igång med examinationen - jag vet jag måste, borde, etc. Men ju mer tidpress = mer stress och ångest = mindre arbete... 
Och alla tankar på allt som är och har varit - alla känslor som jag har, men som jag inte kan prata med någon om - har ju ingen att prata om det med.
Upp och ner, tårar och skratt samma dag. Det svängar mycket nu och det tömmer mig för energi - igen.
En timme till träning…
...och magen knyter sig - känns som jag ska kräkas.
Hur kunde det bli så här? Och hur ska jag få bort denna känslan?
Fortsätter det så här, så vet jag inte hur länge jag kommer fortsätta - börjar bli brådska nu, vill må bra av att träna/dömma, etc - inte må dåligt...
Det är dagar som denna…
... jag förstår hur långt nere jag har varit - och fortfarande är.
Det är då jag inser att vägen tillbaks kommer bli lång och hård - att många tårar och många svackar vill det bli.
Jag ser på dagar som denna att jag mer än någonsin behöver hjälp - inte bara från psykiatrin, men andra.
Andra som kan vara där när det blir tufft - andra som får mig ut av lägenheten, utan att det handlar om skola eller fotboll. Någon som jag också kan vara till för när det behövs.
Jag skall kämpa för att det inte ska fortsätta så här - men utan någon vid min sida av och till, kommer det bli ännu tuffare.
Ska kämpa - så det inte tar tre timmar att städa 19kvm.
Men just nu behöver jag bara en kram...
Härligt…
Är det inte härligt när:
- Man är sliten efter att ha cyklat till och från träning och att man har lust att göra det på ny - även om det tar 45 min varje väg?
- När man verkligen har påbörjat det arbetet man ska göra och känner att det inte är omöjligt att få till ett hyfsat resultat?
- När skrivaren på skolan inte funkar och man måste gå runt halva skolan för att hitta en som funkar - och när man äntligen hittar en, så gör man allt fel så att det blir dubbelt så dyrt som det borde?
- När man faktiskt ser fram emot att träna med intervaller?
- När ens vänner är lyckliga?
Det tycker iaf jag 