Sitter här nu en timme innan jag åker iväg till damlags-träning. Känner mig helt tom inuti och värdelös. Så många känslor och tankar som surrar i huvudet i ett enda stort kaos.

Jag har under flera år bloggat om hur mitt liv har varit – genom depressioner och hypomanier. I mellanåt har jag haft pauser, då jag inte har orkat dela av mig något överhuvudtaget.
Sen har jag försökt starta upp igen, eftersom jag tycker att det är viktigt att människor kan öppna sina ögon lite mer för psykiska sjukdomer – och inte bara vända ryggen åt. ”Psykfall” används gärna, ”damp” etc är också vanliga uttryck när någon gör något som ligger utanför ramen av det som kallas rationellt eller normalt.

Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte skriva ner hur jag mår och allt vad som sker. Jag är helt enkelt tom. Känner inte att jag har något att komma med längre, att min röst inte betyder något.

Så den här gången kommer jag inte tillbaks.

Fotbollsträning i kväll som sagt. Jag har ingen lust överhuvudtaget. Har mest lust att ringa och säga att jag inte kommer och att jag inte vet när, eller om jag alls kommer tillbaks. Allt kaos kring klubben, sätter sina spår hos en som behöver struktur.
Märkte det under helgens turnering i Kristinehamn, det var bara tomt inuti mig – kände ingen glädje – eller sorg – bara likgiltighet för det som hände på plan. Samma när jag i söndags skulle jobba med E, sen kolla på J i hennes första match på ett år.
Utåt så är det få människor som verkligen kan känna av att jag inte mår bra. Jag är oerhört duktig – stort sätt – på att dölja det jag känner, och att fortsätta jobba på så att de jag liksom skall hjälpa får nytta av träningen.

Även om jag ser att de blir bättre, ser att de jobbar hårt, att det verkar som de trivs med mig som tränare och att vi i stort sätt har oerhört bra kommunikation oss i mellan – så har jag inte samma känslan längre.
Och det är inget kul – jag älskar ju verkligen att jobba med målvakter, men när man inte känner att man har något stöd, eller någon att prata med – då tappas jag för energi. Och försvinner energin, försvinner glädjen.

Jag vet det finns personer som bryr sig. Personer som verkligen vill vara vänner med mig. Men jag stöter bort dom. När jag behöver det som mest, då stänger jag dom ute. Klart jag förstår de som inte står ut med mig i längden, att de försvinner ut av mitt liv – ja det ser jag som normalt. Men jag kan bara tacka mig själv för det.
Jag har förlorat så många genom livet att jag inte vågar låta nya människor komma till. Tänk om de skulle vända ryggen åt mig?
Fortfarande bär jag på sorgen efter alla familj/släktmedlemmer som gick bort under tonåren/tidig 20-åren. Ungefär ett dödsfall om året blir mycket och till slut stängde jag allt inne. Det har också varit medverkande orsak till att förhållanden och vänskap till slut upphör. Jag klarar inte av när det händer saker som blir för tuffa – då kommer ångesten och jag stänger mig inne igen.

Och kärleken har jag gett upp nu. Orkar inte med det igen. För vem vill väl ha någon som bär på så mycket bagage? Och jag faller alltid för fel tjej. Ingen som är singel och i min ålder. Och som fyller de 4 små, enkla kraven jag har. Enkla krav, men som ofta inte finns hos de jag faller för. Och nej, jag säger inget om de kraven, men kan säga att de har inget med utseendet att göra.

Ja, jag mår skit. Så är det bara. Jag har mer eller mindre gett upp nu. Kärlek, fotboll, vänskap, blogg. Nu fattas bara skolan. Så enkelt är det nu: Klarar jag inte av de 45 poängen som behövs för att jag ska få studiestöd nästa år, då är det slut. Jag orkar inte mer. Jag kommer läsa, jag kommer försöka klara av poängen – men gör jag inte det, då är det sak samma.

Att tankar som inte har varit i mitt huvud på länge också börjar dyka upp igen oftare och oftare, visar bara att jag är på väg ner i ett djupt hål som kommer bli svårt jobba sig ut av. Jo jag får stöd och hjälp där jag ska. Det handlar inte om det. Men jag känner mig slut som människa. För vad är en människa värd, om det inte har något att leva för? Ingen att bry sig om, ingen att kunna ha kul med? Utan att längre ha något mål med det man gör?

Folk tror jag mår bra, om dom bara visste. Om dom bara visste hur mycket jag behöver känna att någon bryr sig – att någon visar att de inte försvinner med en gång jag får problem. Om dom bara visste hur mycket jag behöver någon som drar mig ut av svackan, som ber mig följa med på något, någon som frågor om vi ska gå en promenad eller liknande.
För varje gång jag frågor, så får jag bara skratt tillbaks – eller ”har inte tid”. Men det värsta är när någon du trodde var nära vänner går ut och gör något kul, men inte ens frågar om du vill vara med.

Men det betyder inget, för jag ser ju ut till att må bra, eller hur? Om dom bara visste. Hur mycket bara en kram skulle betyda. Fast då hade jag nog brutit ihop totalt. För jag är inte van med sådan omtanke. Så det är nog lika bra att ingen visar omtanke alls.

Till slut, vill jag skriva den svenska versionen av dikten Escape som jag har delat tidigare i bloggen. Det är en oerhört gammal dikt, men det är också den dikten som verkligen sätter ord på hur jag mår just nu.

Jag vill fly
——————————————-
Jag vill fly,
fly från allt och alla -
slippa tänka,
tänka på allt som varit

Jag vill fly,
fly från mina känslor -
slippa älska,
älska det jag inte kan få

Jag vill fly,
fly från rädslan -
slippa frukta,
frukta kärleken jag känner

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa vara jag,
den jag hatar

Jag vill fly,
fly från alla krav -
slippa göra vad andra vill,
våga vara mig själv

Jag vill fly,
fly från rädslan att kräva -
slippa känslan av att vara värdelös,
värdelös för att jag också vill ha

Jag vill fly,
fly från skolan -
slippa tänka,
tänka på allt som gör så ont

Jag vill fly,
fly från längtan -
slippa kylan i mitt hjärta,
hjärtat som jag öppnade upp

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa tänka,
tänka som jag gör nu

Jag vill fly,
fly från sjukdomen -
vill vara som andra,
andra som är “normala”

Jag orkar inte mer,
mer av allt som händer -
vill bara ligga ner,
ligga ner och gråta

Jag vill fly,
fly från ensamheten -
slippa gråta i ensamhet,
vill ha en kram

Jag vill fly,
fly från tröttheten -
slippa leva detta liv,
detta liv som inte är ett liv

Tack till er som har läst bloggen och kommit med kommentarer. Även om det inte verkar så, så har det betydd mycket för mig.
Men nu är det slut. Orkar inte skriva här mer. Ni som känner mig vet vart jag finns.

… bliv inte kär nu – det är bara så jäkla långt att ramla ner, när det inte blir som du hoppas =(

För första gång på 2 1/2 år är vikten under 100kg

Gått ner 4k i fett bara på senaste 3 veckorna – fattas bara börja träna nu så muskelmassan blir större

(och dom sista 900g som någon kanske ser att fattas, är att jag har då mindre vatten i kroppen än vid förra mätning -  så det så :p )

Jag vaknade av mig själv 0600… Måste vara ny rekord Att jag i tillägg gick ut med Oscar nästan direkt, utan att känna mig trött, helt otroligt!

Dock känns kroppen lite hängig, influensa på väg? Jag som aldrig blir sjuk Så jag har inte kommit riktigt i gång med det jag ska göra, men eftersom jag vaknade så tidigt så har jag så mycket kvar av dagen att jag faktiskt hinner med

Lite kaffe, en Lyxfällan episod – sen är det städning, tvätt och tentaläsning. *ångest*

Ps. Det finns änglar i bland oss. Fick hjälp i går av en oerhört härlig person, min själsfrände. Om du visste vad du gjorde för mig igår – tack min ängel. I tillägg så fick jag en telefon tidigt i dag med frågan om jag kunde dömma futsal på söndag. Det är 400 kr i fickan – precis när det behövdes som mest

Så visst finns det änglar i bland oss

Hmm. Sitter här och tänker – inget nytt där egentligen… Men jag satt här och funderade på att göra klart bildsidan, men kände nej; orka liksom. Det är ju så svårt, ladda hem plug-in, skapa en katalog på servern, aktivera plug-in, skapa album, ladda upp bilder.

Nej, det är inte så svårt och tar inte mycket tid. Men jag känner att de bilder jag har är ju bara bilder som är gamla, finns liksom inte något nytt att lägga upp. Sen så finns det bilder jag vill lägga upp, men som jag inte kan lägga upp (bl.a. pga. lagen).
Någonstans på vägen de senaste två åren, har jag tappat bort mig själv och min lust att fotografera. Jag som hela tiden kunde vara ute och hitta motiv ut av ingenting – se saker som många inte ser. Nu ser jag inget längre, är inte öppen för det som finns kring mig, som skulle kunna bli bra bilder.

En dag hoppas jag att kunna ta upp kameran och hitta motiven än en gång. Och någon gång innan dess kommer förhoppningsvis mina album upp här…

… kan ofta sätta ord på känslor som man inte kan göra själv. Det behöver inte vara hela texter, det kan vara bara en vers, en strof, e.l. Det kan vara ett citat, ett ordspråk, etc.

Så här kommer några som sätter ord på mitt liv, mina känslor, min själ just nu…

Sånger

”Don’t care what people say
Just follow your own way
Don’t give up and use the chance
To return to innocence.

That’s not the beginning of the end
That’s the return to yourself
The return to innocence.

Don’t care what people say
Follow just your own way
Follow just your own way
Don’t give up, don’t give up
To return, to return to innocence.” (Enigma, ”Return To Innocense”)

”Utan stjärnorna, säg vad vi skulle klara då
utan nåt som lyser upp vår väg,
vem skulle vi då lita på?” (Basshunter, ”Utan stjärnorna”)

”Allt det du önskar finns här om du stannar kvar” (Tone Norum & Tommy Nilsson, ”Allt som jag känner”)

Annat

”One of the hardest things in life is having words in your heart that you can’t utter.” (James Earl Jones)

”I would rather have eyes that cannot see; ears that cannot hear; lips that cannot speak, than a heart that cannot love” (Robert Tizon)

”Friendship is a single soul dwelling in two bodies.” (Aristotoles)

”Den kloke ser faran och söker skydd;
de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.” (Ordspråksboken 27:12)

”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv,
men bittert sinne är röta i benen.” (Ordspråksboken 14:30)

”Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat.”

”Det är mänskligt att fela. Men gudomligt att förlåta.”

”Gräv inte upp större sten än du kan bära.”

”Sagt ord och kastad sten kan inte tas tillbaka.”

… har jag haft just nu. Ja, jag vet det låter konstigt, men så har det varit iaf.

Vilken dag är det nu? Onsdag är det ja… Måndag kväll började jag prata med någon bekant från nätet. Vi pratade tills runt midnatt, innan jag frågade vart hon bodde. Visste ju hon bodde här i stan, men inte var. Hon säger vart och jag svarar ”tjena grannen”   Lite ställd blev hon och ännu mer när det visar sig att hon bor bara 3 uppgångar bortanför mig

Vi pratade fram till 0445 på msn, före vi kom på att det var ju lika bra att jag kom över på en kopp kaffe där. Då hade vi pratat i 10 timmar innan vi kom på det – tjena! Vi låg i soffan och fortsatte prata och det visade sig att vi har mycket gemensamt, mycket mer än vi trodde – uppväxt, sjukdom, möte med vården etc.
Så där låg vi och pratade tills 1530, då jag var tvungen gå för att hinna till träningen. Vi hade alltså pratat nästan non-stop i 20 timmar, och ändå finns det mer att prata om. Härligt när man träffar människor som vet vad man går igenom och som man inte behöver förklara allt för
Så om du läser det här; ”The dolphin will soon meet the turtle again”

Sen på eftermiddagen (alltså tisdag) så var det tid för målvaktsträning med E&M. Tyvärr kunde inte M komma, så det skulle bara bli E på träningen… Trodde jag, men tog fel – för E hade med sig J och jag tänkte ”Å nej, det här kommer bli en rörig träning”.
E&J tillsammans? Nu blev det inte så galet ändå, E jobbade hårt medan J bara var sig själv och var allmänt… ja… i pauserna.
Men det var tills vi skulle åka bussen ner – vi skulle tydligen åka med samma buss, och det var då det började - Knas 1 och Knas 2 säger jag bara…

Men den här träningen var en sån träning där jag kände det var värt att fortsätta med träningen – E jobbade skithårt och visade att hon är på väg att bli ännu bättre på saker som kanske varit svagheter vid hennes spel förut. Det var härligt att se hur bra hon jobbade

Var hemma 1830 och skulle ut med Oscar, men somnade (inte konstigt kanske??). Vaknade tio i tolv, väntade till 12 för att se om bidraget hade kommit in. Hade så lust på läsk, så jag tänkte gå till centrum eftersom det finns ett ställe som är öppet efter midnatt.
Så jag och Oscar gick iväg och kom till centrum bara för att upptäcka att kiosken inte var öppen längre än till midnatt på tisdagar, bara onsdag – söndag…
Ja vad gör man då? Jo då går man till Norrstrand, till Statoil… Man är rätt desperat då tur/retur tog det ju bara 1 timme och 45 minuter, inte så illa i mörkret i slutet av november *L*

Så nu ligger jag här med datorn i knäet och läser tecknade serier och njuter av min väl förtjänade läsk