Its over when its over…
Sen självmordsförsöket har jag inte mådd alls bra. Varje dag mår jag sämre och sämre, och allt som skulle varit gjord, hänger fortfarande över mig som mörka moln.
Kräktes efter fotbollsträningen i går, sedan låg jag och grät tills jag somnade kl fyra i dag morse. Men jag döljer det. Jag döljer mina tårar, jag döljer de små märken som kniven lämnar när jag inte klarar låta bli. Jag vet att det här bara är början.
Jag döljer mina problem - min lust att dricka... Dricka ännu mer. Såren och alkoholen tar bort ångesten och rädslan.
Vet att det här bara är en början - början på något jag inte kan kontrollera. Jag vet också varför det blir så. Att vara ensam, att känna sig värdelös - känna att jag inte betyder en jävla skit för andra gör att jag är på väg att gå under.
Jag vet att när jag har något att bry mig om - något att leva för, så försvinner detta beteendet. Då klarar jag att jobba mig vidare, hitta lösningar på mina problem. Det vet jag, eftersom två års alkoholmissbruk/etc blev borta över natten när jag gifte mig. Självskading har jag heller inte hållit på med på sen jag var 20. Så jag vet att det kan försvinna.
Men så länge jag är ensam, så länge jag känner mig värdelös - så växer tankarna och beteendet ökar, varenda dag.
I över en månad har jag ropat på hjälp. Försökt få personer jag trodde stod mig nära att förstå hur viktigt det är för mig att få känna att någon bryr sig och vill vara i mitt sällskap. Jag har frågat, jag har föreslagit... Allt från att bara gå en promenad, till - ja allt. Men INGEN har tid, INGEN orkar, INGEN vill umgås med mig. Och absolut INGEN önskar ge mig en kram eller torka tårarna när de rinner.
Och att ge mig beröm, eller säga något positivt om mig? Nej, det är farligt tydligen. Då är det bättre att mobba...
Och när i tillägg någon man verkligen bryr sig om och som man kanske börjar få känslor för, beter sig så - då blir det bara ännu värre.
Nej, man får väl vad man förtjänar - eller hur?
Frågan är... om de visste hur det här har påverkat mig, och vad som är på väg att hända - hade det varit annorlunda då?
Jag är på väg bort nu - varje dag försvinner mer och mer av lusten att leva. För vad ska man leva för, när man inte har någon vänner? När alla tror det är okej att mobba? När allt man gör blir fel?
Nej, då känns det värdelöst...
Allt jag behövde, var ett ja - allt jag såg var din rygg när du vände dig bort från mig...
Orkar inte
Jag har gett upp nu - förutom fotbollen känns livet värdelöst, inget att glädjas åt längre...
Skitväder…
...men okej sinnesläge =)
På schemat i dag:
- Köpa hundmat - Viktigare än mat till mig =D
- Lång promenad m/ Oscar
- Tvätta/städa
- Träna
Det är iaf planen - sen får vi se hur det blir i slutändan =D
PS: Har som ni säkert ser bytt temat på bloggen - och samtidigt har jag börjat lägga upp bilder. Några få, utan beskrivning, etc. Men det kommer=)
Än en sömnlös natt
Har fortfarande sömnproblem, kan inte ens sova efter att ha tagit mina mediciner. Det är lite konstigt egentligen - inte känner jag mig deprimerad och inte känns det som om jag är på väg att bli hypermanisk.
Även om det har varit lite tungt senaste tiden, så mår jag bättre än för ett par månader sedan. Jag är mer redo att kämpa, att inte ge upp vid varje motgång. Jag tror att lite av orsaken till sömnlösheten ligger mer i att jag inte helt vet vad jag skall göra framöver, för att få det att bli som jag vill. Tankarna kring fotbollen och vilken plats den har i mitt liv - har jag passionen och glädje nog att fortsätta? Etc.
Att jag tänker på vänner som inte hellre har det så lätt, är också en orsak tror jag - jag vill så gärna vara där för dom, men vet inte hur jag ska kunna vara det när jag inte släpps in. Då förstår jag hur andra kan ha känt det när det gäller mig.
Så just nu är det väl mer frustration och irritation som håller mig vaken än något annat. Frustrationen är väl också en av orsakerna till att jag gråter så mycket som jag gör - att inte veta vad som ska göras, inte veta hur jag skall kunna hjälpa, inte veta vad jag skall göra med fotbollen, etc.
Det är då jag behöver någon att prata med - inte så mycket för att hitta lösningar, för det är det jag som måste göra själv, men för att känna att man inte är ensam. Har vänner och bekanta som jag skriver med på MSN, eller skickar sms till. Det är oerhört gott, men jag är en som behöver fysisk kontakt för att känna att jag har vänner, eller någon som bryr sig. Behöver någon att umgås med, det är det det handlar om för min del.
Men jag är trött på att hela tiden fråga. Till slut blir det till att jag inte orkar, att det blir upp till dom - vill dom träffas får det vara upp till dom. När så inte händer, så blir kontakten mer och mer sällan - till slut är de ute av mitt liv.
Det är väl alla dessa tankar och funderingar som gör att jag har ännu en sömnlös natt. Vilket är jättekul eftersom jag ska dömma fyra matcher i morgon...
Känner mig…
...så förbannat ensam. Så jävla ensam i kampen om att inte gå under. Allt känns så tungt, vill inte ge upp - men det är svårt att låta bli tänka på det. Att allt skulle vara så mycket enklare då.
Känner mig som en idiot som alltid går i samma fällan - att jag aldrig klarar stänga ute saker som bara strular till det, känslomässigt. Vill älska och bli älskat, men vet det inte kan bli så. Varför kan jag inte bara stänga det ute? Låta livet gå vidare, och glömma det som inte kan bli...
Behöver någon hos mig, någon som kan hålla om och torka alla tårar som jag gråter. Men jag vågar inte fråga, vill inte vara till belastning för någon. Rädd för att jag än en gång blir ensam kvar, när andra inte orkar mer.
Jag vet vad jag vill, att jag kan klara det - men ensamt kämpa emot alla tunga stunder och tankar, tömmer mig för energi. Jag ska inte ge upp den här gången, vill komma ut av den här skiten som har varit.
Du ser mig inte, dina ögon är riktat åt annat håll. Du ser mig bara le och vara glad, men skenet bedrar... Jag vill inte plåga dig med mina saker - vi har alla vårat, och jag känner att mina problem är så små och löjliga.
-------
När jag mår så här, då skriver jag... det syns kanske på de dikten som ligger under här...
Släpp mig in
Jag knackar på din dörr,
hoppas du vill öppna-
Vill se hur det är hos dig,
innanför din låsta dörr
Jag vet du är hemma,
ser ljuset där inne-
Varför öppnar du ej,
vad är du rädd för?
Jag utgör ingen fara,
vill dig inget ont-
Jag önskar bara vara nära,
vill dig bara väl
Jag knackar en gång till,
hör att du finns därinne-
Känner värmen därifrån,
ljuset som sivar ut
Öppna din låsta dörr,
lät mig komma in-
lät mig visa vem jag är,
vad jag har att bjuda på
Mitt tålamod är stort,
bara jag inte behöver frysa-
värmen från dig håller mig kvar,
men det börjar bli kallt nu
Snälla släpp in mig,
lät mig komma in-
lät mig visa vem jag är,
vad jag har att bjuda på
I still love you
Where were you when I needed you,
when I needed a helping hand?
Where were you when I was beaten up,
because I didnt have those levis-jeans?
Why couldnt you hold my hand,
when I needed it?
Why couldnt help me with those words,
those I couldnt spell?
Why were you so angry,
every time my results werent perfect?
Why was I penalised,
for something I couldnt do?
Still you wanted me to be perfect,
and if I did someting right,
you took the credit-
Night and day,
I wanted you to be like the others-
Every second I wanted you to be a guiding star,
to be my idol-
You didnt keep your promises,
and still I wanted to be like you-
You shouted at me every night,
still I wanted to be like you-
You hurt me,
you brougth misery upon me-
But I cant help myself,
I just want you in my life-
I want you to understand,
to say you love me no matter what-
I want to share my life with you,
hear you say your proud of me no matter what-
Because I still love you,
I can forgive you all the things you did-
Because I want you more than ever,
I will give you my heart-
Why cant you see,
that I need your love-
The love of your heart
Ensam
Ljuset från lampan glänser
på den våta trottoaren-
En stormig natt på väg
emot den lilla stan
Där står en tjej under lampan
nerdränkt och frusen-
Sommarkläder sent en
septemberkväll
Hon märker inte dropparna
från himmeln-
de blandas med de salta
tårarna på hennes kinder
Själen är tom och hjärtat
frusit till is-
Känslan av vintern är inget
mätt med det hon bär
Hans ord som en gång värmde
finns ej längre-
Det hon en gång älskade
är borta för evigt
Ensam står hon där i mörkret
denna septemberkväll-
Längtan efter hans värme
är större än någonsin
Hon vet att hon måste
leva med det-
Leva med att han inte
längre älskar henne
Hon hatar honom för
hans hårda ord-
Men hon älskar
honom än
Hans kärlek det enda
som kan värma hennes själ-
Det enda som kan
få hjärtat slå igen
Men ensam står hon där
i regnet under lampan-
Kollar upp mot hans hus
där hon en gång var
Ensam går hon vidare
Jag är duktig jag!
Först av allt: Jag står för allt jag skrev i går om att tappa glädje, passion och motivation. Jag skrev också att jag inte tänkte ge upp - vilket på något sätt är temat i dag.
För en vecka sen beställde jag en del domarutrustning - sånt som jag har önskat mig länge, men inte haft råd med. Såg verkligen fram emot att få det, helt tills nu på söndag. Som jag skrev så kände jag mig inte alls sugen på att fortsätta just då. Men det var för sent att avbeställa grejerna, eftersom dom redan var på väg till DHL i Karlstad.
"Jag kan ju alltids sälja det, eller skicka tillbaks det", tänkte jag när jag åkte iväg för att hämta paketet på Örsholmen i dag.
MEN sen hände något konstigt... Brukar vara så i mitt liv, eller hur? När jag öppnade paketet och såg alla sakerna och kände doften av nyinköpta kläder och annat, så blev jag varm inuti mig. På något sätt kom lite av glädjen tillbaks. Och plötsligt var jag bara bestämd på att jag inte ska sluta med något som gett mig glädje i 15 år.
Hur ska jag undvika att jag ger upp då? Jag som önskar att kunna dömma seniorfotboll igen, men inte klarar av det förbannade löptestet? Testet där jag ger upp direkt när mjölksyran kommer - och den kommer snabbt, eftersom tempot är högt - iaf för mig.
Jo, jag måste jobba med psyken - så att jag orkar fortsätta när det går emot.
Det finns många väger till Rom sägs det - så också till ett avklarad löptest. Har pratat med vänner, med tränare och min sjukgymnast - och har kommit fram till ett träningsschema som jag ska jobba efter, för att bygga upp kondition, tempo och styrkan i knäet.
Först av allt måste jag bli mer uthållig - det hjälper inte att kunna springa 4*150 40/45 intervall, när man sen möter väggen båda mentalt och fysiskt. Sen måste tempot upp. I den ordningen. DÅ är chansen störst att klara av testet, som betyder så mycket för mig.
Schemat ser ut så här:
- Cykla 3 gånger i veckan i högt tempo och med högst möjlig belastning (växel/backar), för att jobba med flåset och att öka styrkan kring knäet
- Rehab övningar varje dag
- Löp/Jogg i Mariebergsskogen två gånger per vecka
För någon som är vältränad, eller med mer psykisk styrka än mig, tycker säkert detta är löjligt lite och enkelt. Men någonstans ska jag börja - börjar jag för hårt, så är risken för att jag ger upp rätt stor.
Cyklingen är inget problem iofs - två gånger i veckan till och från Råtorp, en gång till och från Våxnäs. Inte för långt och inte för kort för att kunna köra högt tempo. När sträckan blir för kort, går det ju att välja en lite längre väg nästa gång.
Två gånger löp/jogg borde hellre inte vara något problem - bara jag börjar lätt och inte tar i för mycket i början.
Detta gör jag under veckan, så har jag helgerna ledigt - då är det ju oftast matcher att dömma (som också är träning) eller matcher jag ska kolla på.
Till dagens titel 
Ja det är så jag känner mig just nu. Har precis kommit hem från Mariebergsskogen efter att ha jobbat med löpningen.
Okej, skratta inte - det här är löjligt lite, men det är ett stort kliv i rätt riktning.
Började med 60/60 intervall med lugn jogg, väldigt lugn jogg - för att inte möta väggen direkt. Åtta intervall blev det innan jag var tvungen gå en halv ronda. MEN. Det var inte på grund av mjölksyra, jag var nästan inte sliten alls 
Det var vaderna och underbenet som var problemet. Det gjorde så inuti skogen(no pun intended) ont i underbenet, på framsidan och i vadmuskeln ner mot hälen. Jag klarade faktiskt inte springa och blev förbannad - inte frustrerad och ledsen.
Som vanligt hade jag då lust att bara ge upp och gå hem igen - när sagt som vanligt. Men jag var som sagt förbannad och tänkte "inte fan om jag ska ge mig nu, nu som jag äntligen har kommit ut hit".
Så jag gick ett halvt varv, kom till punkten där jag började jogga de första intervallen och försökte stretcha lite - vilket hjälpte något och jag kände att jag skulle fortsätta - oavsett hur ont det gjorde. Bestämde då för att se vad som hände om jag gick ner till 40/45 intervall som är det testet bygger på.
Och något hände direkt - omedvetet ökade jag tempot, vilket jag märkte efter 3 intervaller. Redan då började jag känna mig sliten och ville ge mig. Men icke - har jag först kommit ut, ska jag fortsätta. Så jag höll i gång tills jag var tillbaks vid utgångspunkten. Det tog 9 löp och 8 gå, i högre tempo än vid de första 60/60 intervallen. Då kände jag att jag började bli sliten faktiskt. Men jag ville inte gå hem än, ville vara kvar lite till, så jag gick ett varv i lugnt tempo. När jag var tillbaks, så kände jag mig pigg igen och bestämde mig för att köra ännu en gång
Så jag tog ett varv till - ökade tempot ännu lite, pressade kroppen ännu mer. Den här gången blev det 8 löp och 7 gå på samma sträckan
Jag blev fruktansvärt sliten under de två sista intervallronderna - dels pga ökad tempo, men också eftersom jag redan hade kört de åtta 60/60 tidigare. Visst, det kan för någon av er verka löjligt lite - men för mig var det här ett stort framsteg.
Varför?
- 60/60 intervallen klarade jag åtta av, före jag gav mig - inte pga mjölksyra, men för att det gjorde så ont att jag inte klarade löpa
- Även om jag redan efter 3 intervall av 40/45 var oerhört sliten, så gav jag inte upp - jag skulle klara iaf hela ronden, för jag SKULLE ha något att mäta mot senare
- Fast jag började bli väldigt seg, så klarade jag köra ännu en rond - även om det var efter en ronds vila.
- Jag ökade successivt från lugn jogg till snabb jogg från första 60/60, till sista 40/45
- Sista ronden var alltså 40 sek snabbare än den första
För mig betyder det här att jag nu vet att jag kan klara av själva träningen. Så får man se hur långt det går - om jag klarar testet, så är det sjukt bra. Gör jag det inte, så har jag kanske klarat av att bygga upp ett träningsschema som jag faktiskt kan hålla.
Mål med skogsträningen framöver:
- Fortsätta låta knäet bli van med underlaget, dvs inte pressa för hårt före jag vet att knäet tål det
- Öka antal 60/60 löpningar successivt, tills jag orkar 20 utan ont/mjölksyra
- Sen öka intervallet till 90/60 och därefter 20 av det, etc. På det sättet bygga upp konditionen, så att jag kanske till slut orkar jogga utan pauser överhuvudtaget
- Testa mig på 40/45 intervall och se om jag kan få ner antalet ännu mer. Dock ska detta ALDRIG gå utöver konditionsträningen. Känner jag att jag möter väggen, så ska jag jogga istället. Detta för att jobba på det mentala - bättre jogga 3 extra ronder än att slutköra sig själv och känna att man inte duger. Tempoträning kan jag ändå få på cykeln
- När jag inte klarar få ner antalet mer (det finns ju begränsning för hur snabbt man kan löpa...), så är målet att klara fler och fler av de intervallen
Gör jag det i den här ordningen, så tror jag det blir lättare att komma över den psykiska spärren jag har. Jag har ju redan sett att jag kan klara det eller hur? Har ju aldrig kört 3*intervall förut - på en kväll.
Så ja, just nu känner jag mig duktig - och lite glad. Även om det fortfarande är mycket annat som gör att hjärnan jobbar övertid och tårarna hela tiden ligger och väntar på att komma fram, så har jag iaf gjort ett litet framsteg idag
Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...