Känner för…
...att skriva, men jag vet inte vad det skulle vara. Känns som om jag bara upprepar mig själv om dagen, att det bara går runt och runt - att jag inte hittar något som är positivt, som kan bryta den här cirkeln.
Och då blir det så mycket negativt tänkande.
Förra veckan skulle jag börja springa - två gånger per vecka. Plus att jag skulle cykla tre gånger med tempo. Allt för att jobba emot löptestet. Vad händer? Två av dagarna jag skulle cykla är dagar då jag inte har sovit, eller sovit lite innan - vilket ledde till att jag somnade på eftermiddagen och vaknade precis innan jag skulle vara på träning. Då var det bara att hoppa på första o bästa buss för att överhuvudtaget hinna dit. Sista dagen var jag så full av ångest och rädsla att jag inte ens lämnade lägenheten förutom när jag gick med Oscar.
Jag löp en dag, vilket jag skrev om tidigare - visst det var bra, men den andra gången då? Nej det blev inte med det, jag fixade helt enkelt inte. Att jag dömde 5 matcher under helgen, det är ingen ursäkt. Visst lite träning är det ju, men inte på samma sätt som att springa i skogen där jag bara har mig själv att kämpa emot.
Sånt gör att jag blir så besviken på mig själv - känns som om jag inte lyckas med något, oavsett vad jag gör. Att jag i tillägg har svårt för att komma igång med de tre examinationerna jag har, plus att läsa till de två tentorna gör inte saken enklare.
Jag sätter mig själv i en svår situation och har så svårt för att komma ut av den. Har ingen som pushar mig, eller som kollar att jag gör det jag ska göra. Och jag har jättesvårt för att jobba så, känns som om jag på något sätt inte klarar jobba eller göra saker om någon inte är där och passar på mig.
Sen är det det här med kärlek. Vad ska man göra när man upptäcker att man verkligen älskar någon - någon man inte kan få? Eller att man känner att man älskar den personen, men är osäker om det verkligen är så? Jag vet inte - har varit med om så många förhållanden och så många känslor, att jag inte vet upp och ner längre. Jag vet bara att jag har starka känslor, men vet som sagt inte längre något om vad det är - är totalt förvirrad. Och om det är som jag tror, så blir det bara ännu värre...
Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag nu skulle varit upptagen med att ta hand om ett barn på två månader. Mitt barn... Det som aldrig blev. Kanske var det bra att det blev så, jag vet inte - eftersom det blev som det blev.
Jag är arg, besviken och ledsen över att det blev så. Hela situationen som uppstod, mycket tack vara mig, min sjukdom och min ångest. Frustration över att inte kunna hantera det, så att jag kan ha ett normalt förhållande, där man kan älska och bli älskat.
Jag försöker varje dag att komma ur detta, att hitta något som kan glädja mig igen - nog till att jag orkar fortsätta denna kampen som aldrig tar slut...
Jag är duktig jag!
Först av allt: Jag står för allt jag skrev i går om att tappa glädje, passion och motivation. Jag skrev också att jag inte tänkte ge upp - vilket på något sätt är temat i dag.
För en vecka sen beställde jag en del domarutrustning - sånt som jag har önskat mig länge, men inte haft råd med. Såg verkligen fram emot att få det, helt tills nu på söndag. Som jag skrev så kände jag mig inte alls sugen på att fortsätta just då. Men det var för sent att avbeställa grejerna, eftersom dom redan var på väg till DHL i Karlstad.
"Jag kan ju alltids sälja det, eller skicka tillbaks det", tänkte jag när jag åkte iväg för att hämta paketet på Örsholmen i dag.
MEN sen hände något konstigt... Brukar vara så i mitt liv, eller hur? När jag öppnade paketet och såg alla sakerna och kände doften av nyinköpta kläder och annat, så blev jag varm inuti mig. På något sätt kom lite av glädjen tillbaks. Och plötsligt var jag bara bestämd på att jag inte ska sluta med något som gett mig glädje i 15 år.
Hur ska jag undvika att jag ger upp då? Jag som önskar att kunna dömma seniorfotboll igen, men inte klarar av det förbannade löptestet? Testet där jag ger upp direkt när mjölksyran kommer - och den kommer snabbt, eftersom tempot är högt - iaf för mig.
Jo, jag måste jobba med psyken - så att jag orkar fortsätta när det går emot.
Det finns många väger till Rom sägs det - så också till ett avklarad löptest. Har pratat med vänner, med tränare och min sjukgymnast - och har kommit fram till ett träningsschema som jag ska jobba efter, för att bygga upp kondition, tempo och styrkan i knäet.
Först av allt måste jag bli mer uthållig - det hjälper inte att kunna springa 4*150 40/45 intervall, när man sen möter väggen båda mentalt och fysiskt. Sen måste tempot upp. I den ordningen. DÅ är chansen störst att klara av testet, som betyder så mycket för mig.
Schemat ser ut så här:
- Cykla 3 gånger i veckan i högt tempo och med högst möjlig belastning (växel/backar), för att jobba med flåset och att öka styrkan kring knäet
- Rehab övningar varje dag
- Löp/Jogg i Mariebergsskogen två gånger per vecka
För någon som är vältränad, eller med mer psykisk styrka än mig, tycker säkert detta är löjligt lite och enkelt. Men någonstans ska jag börja - börjar jag för hårt, så är risken för att jag ger upp rätt stor.
Cyklingen är inget problem iofs - två gånger i veckan till och från Råtorp, en gång till och från Våxnäs. Inte för långt och inte för kort för att kunna köra högt tempo. När sträckan blir för kort, går det ju att välja en lite längre väg nästa gång.
Två gånger löp/jogg borde hellre inte vara något problem - bara jag börjar lätt och inte tar i för mycket i början.
Detta gör jag under veckan, så har jag helgerna ledigt - då är det ju oftast matcher att dömma (som också är träning) eller matcher jag ska kolla på.
Till dagens titel 
Ja det är så jag känner mig just nu. Har precis kommit hem från Mariebergsskogen efter att ha jobbat med löpningen.
Okej, skratta inte - det här är löjligt lite, men det är ett stort kliv i rätt riktning.
Började med 60/60 intervall med lugn jogg, väldigt lugn jogg - för att inte möta väggen direkt. Åtta intervall blev det innan jag var tvungen gå en halv ronda. MEN. Det var inte på grund av mjölksyra, jag var nästan inte sliten alls 
Det var vaderna och underbenet som var problemet. Det gjorde så inuti skogen(no pun intended) ont i underbenet, på framsidan och i vadmuskeln ner mot hälen. Jag klarade faktiskt inte springa och blev förbannad - inte frustrerad och ledsen.
Som vanligt hade jag då lust att bara ge upp och gå hem igen - när sagt som vanligt. Men jag var som sagt förbannad och tänkte "inte fan om jag ska ge mig nu, nu som jag äntligen har kommit ut hit".
Så jag gick ett halvt varv, kom till punkten där jag började jogga de första intervallen och försökte stretcha lite - vilket hjälpte något och jag kände att jag skulle fortsätta - oavsett hur ont det gjorde. Bestämde då för att se vad som hände om jag gick ner till 40/45 intervall som är det testet bygger på.
Och något hände direkt - omedvetet ökade jag tempot, vilket jag märkte efter 3 intervaller. Redan då började jag känna mig sliten och ville ge mig. Men icke - har jag först kommit ut, ska jag fortsätta. Så jag höll i gång tills jag var tillbaks vid utgångspunkten. Det tog 9 löp och 8 gå, i högre tempo än vid de första 60/60 intervallen. Då kände jag att jag började bli sliten faktiskt. Men jag ville inte gå hem än, ville vara kvar lite till, så jag gick ett varv i lugnt tempo. När jag var tillbaks, så kände jag mig pigg igen och bestämde mig för att köra ännu en gång
Så jag tog ett varv till - ökade tempot ännu lite, pressade kroppen ännu mer. Den här gången blev det 8 löp och 7 gå på samma sträckan
Jag blev fruktansvärt sliten under de två sista intervallronderna - dels pga ökad tempo, men också eftersom jag redan hade kört de åtta 60/60 tidigare. Visst, det kan för någon av er verka löjligt lite - men för mig var det här ett stort framsteg.
Varför?
- 60/60 intervallen klarade jag åtta av, före jag gav mig - inte pga mjölksyra, men för att det gjorde så ont att jag inte klarade löpa
- Även om jag redan efter 3 intervall av 40/45 var oerhört sliten, så gav jag inte upp - jag skulle klara iaf hela ronden, för jag SKULLE ha något att mäta mot senare
- Fast jag började bli väldigt seg, så klarade jag köra ännu en rond - även om det var efter en ronds vila.
- Jag ökade successivt från lugn jogg till snabb jogg från första 60/60, till sista 40/45
- Sista ronden var alltså 40 sek snabbare än den första
För mig betyder det här att jag nu vet att jag kan klara av själva träningen. Så får man se hur långt det går - om jag klarar testet, så är det sjukt bra. Gör jag det inte, så har jag kanske klarat av att bygga upp ett träningsschema som jag faktiskt kan hålla.
Mål med skogsträningen framöver:
- Fortsätta låta knäet bli van med underlaget, dvs inte pressa för hårt före jag vet att knäet tål det
- Öka antal 60/60 löpningar successivt, tills jag orkar 20 utan ont/mjölksyra
- Sen öka intervallet till 90/60 och därefter 20 av det, etc. På det sättet bygga upp konditionen, så att jag kanske till slut orkar jogga utan pauser överhuvudtaget
- Testa mig på 40/45 intervall och se om jag kan få ner antalet ännu mer. Dock ska detta ALDRIG gå utöver konditionsträningen. Känner jag att jag möter väggen, så ska jag jogga istället. Detta för att jobba på det mentala - bättre jogga 3 extra ronder än att slutköra sig själv och känna att man inte duger. Tempoträning kan jag ändå få på cykeln
- När jag inte klarar få ner antalet mer (det finns ju begränsning för hur snabbt man kan löpa...), så är målet att klara fler och fler av de intervallen
Gör jag det i den här ordningen, så tror jag det blir lättare att komma över den psykiska spärren jag har. Jag har ju redan sett att jag kan klara det eller hur? Har ju aldrig kört 3*intervall förut - på en kväll.
Så ja, just nu känner jag mig duktig - och lite glad. Även om det fortfarande är mycket annat som gör att hjärnan jobbar övertid och tårarna hela tiden ligger och väntar på att komma fram, så har jag iaf gjort ett litet framsteg idag
Att våga släppa någon in…
Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.
Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra - ja den vinner varje gång.
Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog - så min förklaring är säkert fel.
Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann - igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej - en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid - lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.
Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.
Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.
Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.
Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.
Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in...
En skitdag
Ja, så kan det bli.
En bra dag förra veckan, då jag kände lusten att hålla på med fotbollen kom tillbaks. Nu? Jag fattar inte varför jag skall fortsätta...
Hatar min sjukdom, hatar inte tåla stress, hatar inte kunde vara spontan utan att det blir kaos.
Och varje dag tänker jag på dig, lilla Clara... Att du snart skulle varit hos mig, att jag skulle få uppleva största lyckan i livet. 15nde mars nästa år skulle du blivit en del av mitt liv. Men så blir det inte, och det gör ont fruktansvärt ont. I mina tankar finns du alltid...
Känner ingen glädje, helt tom inuti...
En väldigt förnuftig tjej sade till mig här om dan: "jag vill inte bli mer än 16 - det verkar bara vara tråkigt o så, när man blir vuxen" - ungefär så... och jag håller med henne.
Om man bara kunde skruva tiden tillbaks, före sjukdom, före allt...
Lite väl optimistisk…
...när det gällde skolan.
Inte allt har gått som planerad - och nu är det mer stress än det borde vara. Hamnat efter med allt, pga två veckor med strul. En del som jag har mig själv att tacka för, en del är saker jag inte kan rå för(skolböcker som inte kommer, etc).
Jag var på väg upp, men med allt stress sista tiden så är det på väg att vända neråt innan det ens har gått uppåt...
Då blir det för mycket kaos och inget gjort.
Alltså, jag vet att det skall gå att ordna och komma ajour, men då behövs det hjälp från skolan. För som det är nu så kan jag inte ens öppna böckerna utan att tårarna kommer, känslan av att inte fatta något, känslan av att känna sig liten och försvarslös.
Har därför skickat mejl till Studievägledaren för funktionshindrade och bett om möte för att försöka hitta en lösning på situationen.
Tack E, vet du försöker hjälpa och det är jag tacksam för - och du får mig tänka om på en del...
Sista veckorna har jag också funderat om jag skall hoppa av fotbollen. Det är så mycket fram och tillbaks med träningstider för olika lag, etc. Känner också att jag inte får fram så mycket som jag vill hos de som jag önskar hjälpa att bli bättre målvakter. Plus att jag känner mig lite utanför gemenskapen där - nästan som när jag dömde, bra att ha där när det behövs - men annars spelar det ingen roll.
Hade varit bra om en i alla fall någon gång fick feedback på att den jobben man gör är bra och att man behövs.
Vi får se hur det blir med skolan nu då - sen får jag tänka genom det med fotbollen..
Om någon har sett det…
... så stämmer inte nedgången i vikten med fett och muskelmassan som är på min kropp just nu - någon som vet varför? Jodå, jag hade tydligen mindre vätska i kroppen vid denna mätningen än förra gången - vilket egentligen är konstigt, med tanke på att jag dricker väldigt mycket vatten. Dock kan helgens festande haft en inverkan, då vissa grejer är vattendrivande 
Men oavsett, 2 kg mindre fett på kroppen - ja, det hjälper med aktivitet och mindre skräpmat. Färre kalorier in än vad man förbrukar, säger man ju
Vikten är också en berg och dalbana…
Jahapp.
Så jag ska tydligen inte komma under 100kg.
När jag flyttade till Sverige hade jag gått ner från 130kg till 112kg. Detta var för 5 år sen, alltså juli 2004. När jag i 2006 blev inlagd på Arvika sjukhus (där jag fick min diagnos) vägde jag 97kg, vilket betyder att jag hade gått ner 15kg på de två första åren i Sverige.
Sen började jag på mina mediciner, som gjorde att jag gick upp lite i vikt igen. Men den stabiliserade sig kring 102kg. Den vikten höll i fram till januari 2008 - då jag plötsligt var uppe i 108kg. Fram till sommaren i år klarade jag dock att få denna ner till 105kg.
Men efter juni i år har vikten alltså gått upp och ner som en berg och dalbana - från 102kg på det lägste till 110kg på det mesta. Vi pratar alltså om en period på 4 månader, där vikten har gått upp och ner. Ena veckan 102, nästa vecka 108. Veckan efter 105, sen 110. Sen ner till 104 och upp till 108.
För 10 dagar sen låg den på 104 igen, medan i dag låg den på 109,6 kg.
Även om jag vet att vikten kan variera lite från dag till dag, pga mat och vätskeintag och aktivitetsnivå, så är det inte normalt att det svänger så mycket som det här.
Jag ska nu försöka hålla ett bättre öga på min vikt - inte bara vikten, men också fett och vätske %. Kommer göra en egen översikt här på bloggen, så att alla andra kan reta mig och pusha på lite när det går lite emot.
Måste ändå ta upp det här med läkaren - det är bara inte normalt det här.
Och aktivitet? Det har legat på ungefär samma nivå hela året - ska försöka öka det ännu mer, men tror väl inte det är där problemet ligger med tanke på hur aktiv jag egentligen har varit jämförd med tidigare år.
(PS - till ni av er som känner mig... Nej jag har inte varit vaken hela natten - vaknade klockan 0530 av mig själv :O )
Man fattar att man har varit deprimerad…
...när det tar 6 timmar att städa en studentlägenhet om 20kvm - och då är det inte ens med fönsterputs, eller torkning av skapluckor eller speglar 
Lat? Om det bara vore så väl. De som aldrig varit inne i en djup depression vill aldrig fatta hur svårt det kan vara att göra sådana små saker. Till slut är det oerhört mycket som måste göras, men då är det som ett berg och man orkar inte börja på det.
Nu verkar det dock som jag är på väg upp igen, eftersom jag har kommit igång med pluggandet(även om det bara har varit två dagar), jag sover lite bättre, jag orkar gå längre promenader och känner jag vill börja träna igen. Plus då att jag har städat.
Och jag har fått städat upp i ekonomin, efter sommarens problem med Försäkringskassan. Två månader utan inkomst satte sina spår i plånboken. Men som sagt, det börjar se bättre ut där nu - tack vara lite fjäsk med kreditorer, etc.
Oh ja - så har jag börjat få lust att skriva igen
Så nu är det plugg framför allt ett tag framöver; två tentor om en månad och två tentor om två månader - hurra! NOT