Vart tog glädjen och passionen vägen?
Jag kommer inte ge upp - än...
Men jag undrar om det är värt all energi jag lägger ner, eller försöker lägga ner.
Skolan till exempel - började plugga för att jag hade lust och tyckte just den inriktningen jag valde var perfekt. Men nu, efter allt som varit, så börjar jag tappa lusten och motivationen för att fortsätta. Känner inte samma glädje längre, och vet inte ens om jag vill jobba inom it-sektorn när jag är klar. Känner bara att det inte är kul längre. Jag tycker inte hellre att det är roligt att gå till lektioner - vill hellre sitta ensam hemma och jobba. Och det är för mig ett tecken på att jag inte trivs.
Sen att jag känner ett oerhört press från folk jag inte längre bör tänka på, gör det också tungt. "Du är den första i familjen som pluggar på universitetet" får mig att känna ett stort press på att fullfölja, när jag kanske egentligen vill sluta och börja med något helt annat.
Med fotbollen är det lite samma sak. Dömde hela lördag och söndag - och kände inte glädjen eller passionen som jag har känt förut. Det är något jag verkligen har brunnit för - något som fått mig att hålla ut genom tunga stunder. Känner inte så längre, vilket hänger ihop med att jag inte fixade löptestet. Många kring mig säger "du klarar det!", vilket jag självklart är glad för - att någon bryr sig och försöker peppa mig. Men det ger mig också ångest. Rädslan av att människor ska bli besvikna när jag inte klarar av det. För jag vet att jag inte kommer klara det i år hellre. Det ligger så i psyket att jag inte kommer kunna rätta till det på de fyra veckorna som jag har på mig.
Kommer att träna för att bli i bättre form, men det känns inte som det är något poäng. Jag som alltid brunnit för dömningen, alltid sett fram emot varje match - något som jag också har fått så mycket ros för. Att jag lever mig in i matcherna, har jag alltid fått höra att är min största styrka som domare. Och nu är den passionen borta - eller i varje fall på väg att försvinna.
Och i dag var det fotbollsträning. Och jag var inte alls mentalt på plats. Vilket inte är rätt positivt, för att säga så.
Känner mig bara tom - kommer inte ge upp något, kommer fortsätta kämpa. Men man börjar ju fundera på om det är värt det, när man känner så här.
... men helt tom är jag ändå inte, för många tårar har jag gråtit under helgen - och det är inget bättre nu. Inte för att jag vill ge upp, men för att jag är på väg att tappa passionen och glädjen för allt som har betydd så mycket för mig.
Plus att vissa saker - små saker - som folk säger eller gör, svider oerhört...
Vad händer nu?
Först av allt - god fortsättning på er alla! Jag har inte så mycket att säga just nu - egentligen. På det personliga planet och så, så händer inte så mycket. Jag kämpar på som vanligt.
Däremot händer det mycket kring fotbollen just nu. För de av er som följer Norrstrands IF, så har ni säkert fått med er att Fredrik Zetterström har blivit löst från kontraktet som tränare för damlaget. Man kan ju tycka precis vad man vill om just detta. Det råder ingen tvekan om att Fredrik är en duktig tränare och har ett oerhört stort engagemang. Han brinner verkligen för det han håller på med och är målinriktad som få andra jag har sett på den här nivån. För mig personligen har han betydd mycket för min utveckling som tränare. Genom samarbetet med honom har jag fått större förtroende för mig själv och det jag håller på med. Att han också menar att min insats har betydd mycket för de segrar laget har haft under vinterhalvåret, gör att jag har växt i min roll.
Varför det blev så här? Ja det får man fråga Norrstrands IF och Fredrik själv om. Jag kommer inte säga vad jag menar om saken, eftersom jag inte har nog kunskap om det som har föregått utanför planen. Men jag önskar iallafall Fredrik all lycka på vägen vidare som tränare och hoppas han når de mål han har satt för sig själv. Tack för samarbetet under det senaste halvåret.
Även om jag säger att jag inte ska kommentera det som har skett, så påverkar ju denna situation mig som tränare. Jag har en roll i Norrstrands IF som jag är ensam om. Jag är klubbens enda utbildade målvaktstränare - vilket gör att jag nu har kommit i en svår situation. Jag vill på ett sätt vara med klubben på dens väg vidare, men samtidigt så vet jag inte om det är rätt. Jag började jobba med damlagets målvakter i tillägg till ungdomsmålvakterna eftersom jag själv har ambitioner som tränare. Nu när situationen är oerhört oklar gällande damlaget, så känner jag också att min roll i laget är oklar. Hur mycket vill klubben satsa på att ha en målvaktstränare? Hur länge ska jag acceptera oklara arbetsförhållanden? Hur mycket vill jag fortsatt jobba med klubbens ungdommar?
Jag har starka känslor för klubben, det är ju där mitt problem ligger. Efter att ha växt in i klubben genom att dömma för dom, träna ungdomsmålvakter och nu damlagsmålvakterna, så har känslorna blivit starkare och starkare.
Ännu värre blir det när jag vet att en av klubbens ungdomsmålvakter som har alla förutsättningar för att lyckas, troligtvis måste byta klubb för att utvecklas vidare - och jag vill vara med henne på hennes resa, i allafall några år till. I tillägg till detta så har andra klubbar förhört sig om jag kan tänka mig vara med hos dem. Båda lag på högre och lägre nivå. Frågan då är: Var kommer jag kunna utvecklas bäst möjligt själv och var kommer jag få den struktur och det lugn jag behöver för att inte hamna i ett stort problem i förhållandet till sjukdomen?
Och till slut; hur länge skall man känna sig bunden till en muntlig överenskomst? Speciellt i ett sånt här läge?
Ja, vad händer nu är den stora frågan... jag vet inte. Det får tiden visa - men säkert är det att tiden framåt kommer bli hektisk.