Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.

Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.

Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra – ja den vinner varje gång.

Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog – så min förklaring är säkert fel.

Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann – igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej – en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid – lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.

Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.

Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.

Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.

Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.

Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in…

… bliv inte kär nu – det är bara så jäkla långt att ramla ner, när det inte blir som du hoppas =(

…varför jag stängde ner förra Facebook-kontot…

Så förlåt alla vänner för att ni får alla dessa förfrågningar från olika applikationer – men jag är beroende

(Facebook-Application User Anonymous, finns något sånt? )

Från Sickipedia:

I just had an argument with a girl I know. She was saying how that it’s unfair that if a guy fucks a different girl every week, he’s a legend, but if a girl fucks just two guys in a year, she’s a slut.
So in response I told her that if a key opens lots of locks, then it’s a master key. But if a lock is opened by lots of keys, then it’s a shitty lock.
That shut her up.

A man goes into a library and asks for a book on suicide.
The librarian says; ”Fuck off, you won’t bring it back.”

I’m not racist. Racism is a crime and crime is for black people.

A girl in a bar said to me, ”I wouldn’t fuck you if you were the last person alive.”
Leaning over and whispering, I replied, ”But who would be around to stop me?”
Wiped the smug look off her face.

Have you ever noticed that it’s only ‘perfect’ people who are murdered or killed in horrific accidents?
”He was the perfect son” or ”She was the perfect daughter.”
”Such a tragic accident they were the perfect family.”
”They died together, the perfect couple till the end.”
Makes me glad I abuse my kids and beat up my wife.
Kind of makes me immortal.

Det här är långt i från de sjukaste skämten… men det är inte alla som jag vågar publicera här – av hänsyn till omgivningen

Det är inte ofta jag kan säga så – men nu kan jag

Genom olika sajter som jag är medlem på, får jag inbjudan till olika undersökningar. Någon gånger får man poäng som man kan samla ihop och få utbetald en viss summa pengar, eller presentkort. Det tar oftast lång tid. På andra sajter är man med i lottning av presentkort med värde på allt i från 50 till 1000 kronor.

AC Nielsen är ett av de företagen som står bakom sånna undersökningar, och nu har jag på åtta månader varit med om fyra undersökningar i deras regi. OCH två gånger har jag vunnit
Första gången vann jag 500 kr som jag använde till att få presentkort hos Stadium, eftersom jag behövde nya fotbollskor. Och i dag fick jag min andra vinst :O 3oo kronor! Den här gången delade jag upp det mellan McDonalds, Bokia och HM. Så nu blir det hamburgare till helgen, med en god bok och nya … – ja det behöver inte sägas högt

Men det är härligt att känna sig som en vinnare

Först av allt – god fortsättning på er alla! Jag har inte så mycket att säga just nu – egentligen. På det personliga planet och så, så händer inte så mycket. Jag kämpar på som vanligt.

Däremot händer det mycket kring fotbollen just nu. För de av er som följer Norrstrands IF, så har ni säkert fått med er att Fredrik Zetterström har blivit löst från kontraktet som tränare för damlaget. Man kan ju tycka precis vad man vill om just detta. Det råder ingen tvekan om att Fredrik är en duktig tränare och har ett oerhört stort engagemang. Han brinner verkligen för det han håller på med och är målinriktad som få andra jag har sett på den här nivån. För mig personligen har han betydd mycket för min utveckling som tränare. Genom samarbetet med honom har jag fått större förtroende för mig själv och det jag håller på med. Att han också menar att min insats har betydd mycket för de segrar laget har haft under vinterhalvåret, gör att jag har växt i min roll.

Varför det blev så här? Ja det får man fråga Norrstrands IF och Fredrik själv om. Jag kommer inte säga vad jag menar om saken, eftersom jag inte har nog kunskap om det som har föregått utanför planen. Men jag önskar iallafall Fredrik all lycka på vägen vidare som tränare och hoppas han når de mål han har satt för sig själv. Tack för samarbetet under det senaste halvåret.

Även om jag säger att jag inte ska kommentera det som har skett, så påverkar ju denna situation mig som tränare. Jag har en roll i Norrstrands IF som jag är ensam om. Jag är klubbens enda utbildade målvaktstränare – vilket gör att jag nu har kommit i en svår situation. Jag vill på ett sätt vara med klubben på dens väg vidare, men samtidigt så vet jag inte om det är rätt. Jag började jobba med damlagets målvakter i tillägg till ungdomsmålvakterna eftersom jag själv har ambitioner som tränare. Nu när situationen är oerhört oklar gällande damlaget, så känner jag också att min roll i laget är oklar. Hur mycket vill klubben satsa på att ha en målvaktstränare? Hur länge ska jag acceptera oklara arbetsförhållanden? Hur mycket vill jag fortsatt jobba med klubbens ungdommar?
Jag har starka känslor för klubben, det är ju där mitt problem ligger. Efter att ha växt in i klubben genom att dömma för dom, träna ungdomsmålvakter och nu damlagsmålvakterna, så har känslorna blivit starkare och starkare.

Ännu värre blir det när jag vet att en av klubbens ungdomsmålvakter som har alla förutsättningar för att lyckas, troligtvis måste byta klubb för att utvecklas vidare – och jag vill vara med henne på hennes resa, i allafall några år till. I tillägg till detta så har andra klubbar förhört sig om jag kan tänka mig vara med hos dem. Båda lag på högre och lägre nivå. Frågan då är: Var kommer jag kunna utvecklas bäst möjligt själv och var kommer jag få den struktur och det lugn jag behöver för att inte hamna i ett stort problem i förhållandet till sjukdomen?

Och till slut; hur länge skall man känna sig bunden till en muntlig överenskomst? Speciellt i ett sånt här läge?

Ja, vad händer nu är den stora frågan… jag vet inte. Det får tiden visa – men säkert är det att tiden framåt kommer bli hektisk.