Sitter här nu en timme innan jag åker iväg till damlags-träning. Känner mig helt tom inuti och värdelös. Så många känslor och tankar som surrar i huvudet i ett enda stort kaos.

Jag har under flera år bloggat om hur mitt liv har varit – genom depressioner och hypomanier. I mellanåt har jag haft pauser, då jag inte har orkat dela av mig något överhuvudtaget.
Sen har jag försökt starta upp igen, eftersom jag tycker att det är viktigt att människor kan öppna sina ögon lite mer för psykiska sjukdomer – och inte bara vända ryggen åt. ”Psykfall” används gärna, ”damp” etc är också vanliga uttryck när någon gör något som ligger utanför ramen av det som kallas rationellt eller normalt.

Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte skriva ner hur jag mår och allt vad som sker. Jag är helt enkelt tom. Känner inte att jag har något att komma med längre, att min röst inte betyder något.

Så den här gången kommer jag inte tillbaks.

Fotbollsträning i kväll som sagt. Jag har ingen lust överhuvudtaget. Har mest lust att ringa och säga att jag inte kommer och att jag inte vet när, eller om jag alls kommer tillbaks. Allt kaos kring klubben, sätter sina spår hos en som behöver struktur.
Märkte det under helgens turnering i Kristinehamn, det var bara tomt inuti mig – kände ingen glädje – eller sorg – bara likgiltighet för det som hände på plan. Samma när jag i söndags skulle jobba med E, sen kolla på J i hennes första match på ett år.
Utåt så är det få människor som verkligen kan känna av att jag inte mår bra. Jag är oerhört duktig – stort sätt – på att dölja det jag känner, och att fortsätta jobba på så att de jag liksom skall hjälpa får nytta av träningen.

Även om jag ser att de blir bättre, ser att de jobbar hårt, att det verkar som de trivs med mig som tränare och att vi i stort sätt har oerhört bra kommunikation oss i mellan – så har jag inte samma känslan längre.
Och det är inget kul – jag älskar ju verkligen att jobba med målvakter, men när man inte känner att man har något stöd, eller någon att prata med – då tappas jag för energi. Och försvinner energin, försvinner glädjen.

Jag vet det finns personer som bryr sig. Personer som verkligen vill vara vänner med mig. Men jag stöter bort dom. När jag behöver det som mest, då stänger jag dom ute. Klart jag förstår de som inte står ut med mig i längden, att de försvinner ut av mitt liv – ja det ser jag som normalt. Men jag kan bara tacka mig själv för det.
Jag har förlorat så många genom livet att jag inte vågar låta nya människor komma till. Tänk om de skulle vända ryggen åt mig?
Fortfarande bär jag på sorgen efter alla familj/släktmedlemmer som gick bort under tonåren/tidig 20-åren. Ungefär ett dödsfall om året blir mycket och till slut stängde jag allt inne. Det har också varit medverkande orsak till att förhållanden och vänskap till slut upphör. Jag klarar inte av när det händer saker som blir för tuffa – då kommer ångesten och jag stänger mig inne igen.

Och kärleken har jag gett upp nu. Orkar inte med det igen. För vem vill väl ha någon som bär på så mycket bagage? Och jag faller alltid för fel tjej. Ingen som är singel och i min ålder. Och som fyller de 4 små, enkla kraven jag har. Enkla krav, men som ofta inte finns hos de jag faller för. Och nej, jag säger inget om de kraven, men kan säga att de har inget med utseendet att göra.

Ja, jag mår skit. Så är det bara. Jag har mer eller mindre gett upp nu. Kärlek, fotboll, vänskap, blogg. Nu fattas bara skolan. Så enkelt är det nu: Klarar jag inte av de 45 poängen som behövs för att jag ska få studiestöd nästa år, då är det slut. Jag orkar inte mer. Jag kommer läsa, jag kommer försöka klara av poängen – men gör jag inte det, då är det sak samma.

Att tankar som inte har varit i mitt huvud på länge också börjar dyka upp igen oftare och oftare, visar bara att jag är på väg ner i ett djupt hål som kommer bli svårt jobba sig ut av. Jo jag får stöd och hjälp där jag ska. Det handlar inte om det. Men jag känner mig slut som människa. För vad är en människa värd, om det inte har något att leva för? Ingen att bry sig om, ingen att kunna ha kul med? Utan att längre ha något mål med det man gör?

Folk tror jag mår bra, om dom bara visste. Om dom bara visste hur mycket jag behöver känna att någon bryr sig – att någon visar att de inte försvinner med en gång jag får problem. Om dom bara visste hur mycket jag behöver någon som drar mig ut av svackan, som ber mig följa med på något, någon som frågor om vi ska gå en promenad eller liknande.
För varje gång jag frågor, så får jag bara skratt tillbaks – eller ”har inte tid”. Men det värsta är när någon du trodde var nära vänner går ut och gör något kul, men inte ens frågar om du vill vara med.

Men det betyder inget, för jag ser ju ut till att må bra, eller hur? Om dom bara visste. Hur mycket bara en kram skulle betyda. Fast då hade jag nog brutit ihop totalt. För jag är inte van med sådan omtanke. Så det är nog lika bra att ingen visar omtanke alls.

Till slut, vill jag skriva den svenska versionen av dikten Escape som jag har delat tidigare i bloggen. Det är en oerhört gammal dikt, men det är också den dikten som verkligen sätter ord på hur jag mår just nu.

Jag vill fly
——————————————-
Jag vill fly,
fly från allt och alla -
slippa tänka,
tänka på allt som varit

Jag vill fly,
fly från mina känslor -
slippa älska,
älska det jag inte kan få

Jag vill fly,
fly från rädslan -
slippa frukta,
frukta kärleken jag känner

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa vara jag,
den jag hatar

Jag vill fly,
fly från alla krav -
slippa göra vad andra vill,
våga vara mig själv

Jag vill fly,
fly från rädslan att kräva -
slippa känslan av att vara värdelös,
värdelös för att jag också vill ha

Jag vill fly,
fly från skolan -
slippa tänka,
tänka på allt som gör så ont

Jag vill fly,
fly från längtan -
slippa kylan i mitt hjärta,
hjärtat som jag öppnade upp

Jag vill fly,
fly från mig själv -
slippa tänka,
tänka som jag gör nu

Jag vill fly,
fly från sjukdomen -
vill vara som andra,
andra som är “normala”

Jag orkar inte mer,
mer av allt som händer -
vill bara ligga ner,
ligga ner och gråta

Jag vill fly,
fly från ensamheten -
slippa gråta i ensamhet,
vill ha en kram

Jag vill fly,
fly från tröttheten -
slippa leva detta liv,
detta liv som inte är ett liv

Tack till er som har läst bloggen och kommit med kommentarer. Även om det inte verkar så, så har det betydd mycket för mig.
Men nu är det slut. Orkar inte skriva här mer. Ni som känner mig vet vart jag finns.

Har så många blandade känslor i mig nu. Vet liksom inte vad jag skall göra, vet inte ut eller in.

Utåt verkar jag tydligen vara glad, se ut att må bra etc. Så många kommentarer om att det verkar som att jag har det mycket bättre nu, att det syns så väl. Och att många kommenterar att jag har gått ner i vikt. Men på insidan mår jag skit. Varje dag kämpar jag mot tårar och förtvivlan. Vill bara ge upp, låta sjukdomen sägra och stänga mig inne och borta från allt i kring mig.

Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte släppa någon in. Och varför skulle jag det? Det har ju inte slutat bra förut. Jag har inga nära vänner längre, dom som har försökt vara där för mig har jag stött bort. Risken för att de en dag försvinner, den finns ju eller hur?
Samma sak när man hittar någon som man verkligen tycker om. Då är det ett enda stort kaos inuti mig. Jag vågar helt enkelt inte visa vad jag känner eller ta initiativ. Eller om någon visar intresse, så får jag panik. Jag vill ju så gärna, men rädslan för att det inte ska bli bra – ja den vinner varje gång.

Men varför har det blivit så? Och varför har det blivit så sjukt mycket värre nu än det varit för? Jag tror jag vet varför, men jag är ingen psykolog – så min förklaring är säkert fel.

Året 2009 var det året då jag skulle komma tillbaks efter ett längre avbrott pga sjukdom, kände mig peppad och redo att få saker att hända igen. Trodde verkligen att vändpunkten skulle komma då.
Det varade i tre månader, sen var det slut. Sjukdomen vann – igen.
Jag blev sjukskriven efter ett tag, och skulle börja bygga upp mig själv igen. Sen blev jag ihop med en underbar tjej – en tjej som verkligen fick mig känna och förstå vad kärlek är.
Under sommaren blev hon gravid – lyckan var stor hos oss båda, vi längtade båda efter att få barn och såg verkligen fram emot detta.
Tyvärr var detta början på slutet för oss. Det är ju rätt vanligt att man får lite panik i början, etc. Men hos mig blev det tio gånger värre. Jag fick flashbacks från barndomen, rädsla för att bli den pappan jag absolut inte vill vara. Jag fick panikångest och blev körd till sjukhuset för att vara säker på att inte hamna i koma. Så hårt var det. Och jag började på ett nytt depressivt skov.

Det gick ett tag, men trots alla hennes försäkringar så blev jag allt sämre och rädd. Till slut orkade hon inte mer, vilket jag inte har problem att förstå. Vi var dock överens om att vi skulle ha barnet och att vi skulle göra allt för att få det att fungera.
Två veckor senare fick jag besked, via sms, om att hon tog bort barnet.

Efter detta hade jag stora problem komma tillbaks till rytmen i skolarbetet igen, och blev ännu mer osäker på mig själv. Vågade lita ännu mindre på de kring mig som försökte vara stöd för mig. Vågade helt enkelt inte öppna mig och få utlopp för mina känslor.

Efter detta har jag forsökt närma mig någon som jag tycker om, båda vänskapligt och andra som jag har tyck lite mer om. Men jag fixar det helt enkelt inte. Med en gång det blir lite tajtare, så kommer paniken och rädslan igen. Och då drar jag mig undan.

Det värsta med detta är att personer som verkligen vill vara där, eller som vill bli känd med mig, får känslan av att jag inte vill ha något med dom att göra. Och det är så fel som det bara kan bli.

Jag vill visst ha de personerna i mitt liv. Jag vill känna den kärleken som jag fick uppleva en kort tid i fjol. Men jag vågar inte släppa någon in…

… bliv inte kär nu – det är bara så jäkla långt att ramla ner, när det inte blir som du hoppas =(

…varför jag stängde ner förra Facebook-kontot…

Så förlåt alla vänner för att ni får alla dessa förfrågningar från olika applikationer – men jag är beroende

(Facebook-Application User Anonymous, finns något sånt? )

Från Sickipedia:

I just had an argument with a girl I know. She was saying how that it’s unfair that if a guy fucks a different girl every week, he’s a legend, but if a girl fucks just two guys in a year, she’s a slut.
So in response I told her that if a key opens lots of locks, then it’s a master key. But if a lock is opened by lots of keys, then it’s a shitty lock.
That shut her up.

A man goes into a library and asks for a book on suicide.
The librarian says; ”Fuck off, you won’t bring it back.”

I’m not racist. Racism is a crime and crime is for black people.

A girl in a bar said to me, ”I wouldn’t fuck you if you were the last person alive.”
Leaning over and whispering, I replied, ”But who would be around to stop me?”
Wiped the smug look off her face.

Have you ever noticed that it’s only ‘perfect’ people who are murdered or killed in horrific accidents?
”He was the perfect son” or ”She was the perfect daughter.”
”Such a tragic accident they were the perfect family.”
”They died together, the perfect couple till the end.”
Makes me glad I abuse my kids and beat up my wife.
Kind of makes me immortal.

Det här är långt i från de sjukaste skämten… men det är inte alla som jag vågar publicera här – av hänsyn till omgivningen

Det är inte ofta jag kan säga så – men nu kan jag

Genom olika sajter som jag är medlem på, får jag inbjudan till olika undersökningar. Någon gånger får man poäng som man kan samla ihop och få utbetald en viss summa pengar, eller presentkort. Det tar oftast lång tid. På andra sajter är man med i lottning av presentkort med värde på allt i från 50 till 1000 kronor.

AC Nielsen är ett av de företagen som står bakom sånna undersökningar, och nu har jag på åtta månader varit med om fyra undersökningar i deras regi. OCH två gånger har jag vunnit
Första gången vann jag 500 kr som jag använde till att få presentkort hos Stadium, eftersom jag behövde nya fotbollskor. Och i dag fick jag min andra vinst :O 3oo kronor! Den här gången delade jag upp det mellan McDonalds, Bokia och HM. Så nu blir det hamburgare till helgen, med en god bok och nya … – ja det behöver inte sägas högt

Men det är härligt att känna sig som en vinnare

Först av allt – god fortsättning på er alla! Jag har inte så mycket att säga just nu – egentligen. På det personliga planet och så, så händer inte så mycket. Jag kämpar på som vanligt.

Däremot händer det mycket kring fotbollen just nu. För de av er som följer Norrstrands IF, så har ni säkert fått med er att Fredrik Zetterström har blivit löst från kontraktet som tränare för damlaget. Man kan ju tycka precis vad man vill om just detta. Det råder ingen tvekan om att Fredrik är en duktig tränare och har ett oerhört stort engagemang. Han brinner verkligen för det han håller på med och är målinriktad som få andra jag har sett på den här nivån. För mig personligen har han betydd mycket för min utveckling som tränare. Genom samarbetet med honom har jag fått större förtroende för mig själv och det jag håller på med. Att han också menar att min insats har betydd mycket för de segrar laget har haft under vinterhalvåret, gör att jag har växt i min roll.

Varför det blev så här? Ja det får man fråga Norrstrands IF och Fredrik själv om. Jag kommer inte säga vad jag menar om saken, eftersom jag inte har nog kunskap om det som har föregått utanför planen. Men jag önskar iallafall Fredrik all lycka på vägen vidare som tränare och hoppas han når de mål han har satt för sig själv. Tack för samarbetet under det senaste halvåret.

Även om jag säger att jag inte ska kommentera det som har skett, så påverkar ju denna situation mig som tränare. Jag har en roll i Norrstrands IF som jag är ensam om. Jag är klubbens enda utbildade målvaktstränare – vilket gör att jag nu har kommit i en svår situation. Jag vill på ett sätt vara med klubben på dens väg vidare, men samtidigt så vet jag inte om det är rätt. Jag började jobba med damlagets målvakter i tillägg till ungdomsmålvakterna eftersom jag själv har ambitioner som tränare. Nu när situationen är oerhört oklar gällande damlaget, så känner jag också att min roll i laget är oklar. Hur mycket vill klubben satsa på att ha en målvaktstränare? Hur länge ska jag acceptera oklara arbetsförhållanden? Hur mycket vill jag fortsatt jobba med klubbens ungdommar?
Jag har starka känslor för klubben, det är ju där mitt problem ligger. Efter att ha växt in i klubben genom att dömma för dom, träna ungdomsmålvakter och nu damlagsmålvakterna, så har känslorna blivit starkare och starkare.

Ännu värre blir det när jag vet att en av klubbens ungdomsmålvakter som har alla förutsättningar för att lyckas, troligtvis måste byta klubb för att utvecklas vidare – och jag vill vara med henne på hennes resa, i allafall några år till. I tillägg till detta så har andra klubbar förhört sig om jag kan tänka mig vara med hos dem. Båda lag på högre och lägre nivå. Frågan då är: Var kommer jag kunna utvecklas bäst möjligt själv och var kommer jag få den struktur och det lugn jag behöver för att inte hamna i ett stort problem i förhållandet till sjukdomen?

Och till slut; hur länge skall man känna sig bunden till en muntlig överenskomst? Speciellt i ett sånt här läge?

Ja, vad händer nu är den stora frågan… jag vet inte. Det får tiden visa – men säkert är det att tiden framåt kommer bli hektisk.

I dag kom snön, för första gång – vad jag minns iaf – i år. Det var lagom till jul det Inte så förtjust i snön, men ingen jul utan.

Går trögt med pluggandet just nu. Jag är igång igen, men det långa uppehållet har satt sina spår. Men det kommer

Målvaktsträningen med damerna blev inte så bra i dag som jag hoppades på. Jag visste vad vi skulle jobba med, men det blev exakt så som jag önskade. Lite för lågt tempo, för dålig kvalitet på utförandet – inte pga målvakterna i sig, men pga att jag kanske inte bryter in och säger till ofta nog. Jag är för mycket ”kompis” fortfarande. Är säkert lite för att jag mest har jobbat med småtjejerna där det är viktigare att hålla intresset uppe genom att fokus ligger på ”spela/leka/lära”. Så jag har fortfarande en lång väg att gå, men jag är på väg

Undrar om det blir någon målvaktsträning i morgon – E har åkt till Thailand *avis* så nu beror det på om M kommer. Sista träningen innan jul, så det vore kul att få jobbat lite mer med henne.

Just ja, snart jul var det Var på Bergvik innan träningen i går och handlade en del av det jag behöver framöver plus lite julklappar. Inte för att jag har så många att ge till, men några blev det iaf.
Men när jag gick där, så kände jag ingen julstämning alls – bara stress, sura gubbar, irriterande tanter och skrikande ungar. Inte var det någon speciell julstämning inne på Bergvik heller – inga tomtar eller nått

Men ändå är det bara en vecka kvar, dvs nio dagar för att vara exakt. Så om snön håller sig, tomtarna kommer fram och folk lugnar ner sig lite, så blir det nog en fin jul i år med

I morgon är det träning för de talangfulla målvakterna i distriktet. 29 är anmälda, troligtvis dyker det väl upp 15-20 pers.

Första gång jag är med som instruktör där, lite nervös eftersom jag inte är van jobba med grupper, men mer enskild med varje målvakt.
Men samtidigt ser jag framemot det – har tidigare dömt i allafall 7 av de som kommer, och det är bara de jag vet namnet på – ska bli spännande se hur de har utvecklats sig

Ska också bli spännande jobba med en instruktör som har varit med länge – se om man inte kan få med sig lite tips på vägen

Bör väl kanske sova lite då, för en gångs skull :p

EDIT: Blev visst bara fyra stycken på träningen – inte nog med en del återbud, men strul kring inbjudan etc gjorde att det inte blev fler. Men roligt jobba med andra målvakter också

Vaknade i dag morse kl 0715 av ett oväsen jag aldrig hört förut… hade gjort om signalen för sms, vilket jag inte tänkte på… men jag vaknade iaf :p

Men där stod det: ”Jag har körd av vägen – bilen är totalförstörd”. Morsan. Hon som inte har haft en olycka på 25 år. Som tur var, blev hon inte allvarligt skadat.

Men utan bil? Det vore kris för morsan just nu. Pga ändringar i jobbet så är hon totalt beroende av bil, annars kan hon lika gärna sluta.
Så dagen i dag har gått med till att försöka hitta en så billig ersättningsbil som möjligt. Hittade till slut en 23 år gammal Ford Fiesta Alltså, den var i oerhört bra skick för åldern – och under den tiden det har varit besiktning så har den bara haft två större problem, som självklart blivit åtgärdat.
Så nu har jag gjort dagens goda gärning – skaffa morsan en ny bil hon kan ha ett år eller nått. Om hon har tur =/